 |
STO-LINJE Family of Nervolo Belle |
 |
Rosalind vann som 3-åring Hambletonian, Kentucky Futurity, Matron Stakes
Final.  Rosalind har vunnit Hambletonian 1936. Rosalind: A Family Affair in Hambletonian Från Rosalind till Fern Rosalinds liv och leverne Av Dean A. Hoffman |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Rosalind Sto född 1933 |
 |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Rosalind född 1933 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Rosalind
har i aveln lämnat stora avtryck i nordisk trav med med sin linje. Rosalinds mor Alma Lee har i aveln även lämnat en till dotter vid namn Warwell Worthy som lämnade en son som kom att betyda mycket för världens travsport - nämligen Worthy Boy som är den som är linje grundare för sin son Star's Pride Rosalinds dotter Hattie G. är den som satt störst avtryck i Norden med sin son Scotch Nibs som kanske inte lämnade den där riktiga stjärnan själv men fick fina avkommor som bl.a. Cap Nibs 16,3a Pecka Trickson 16,7a Lornjett 15,8a och sedan dom sönerna som sedermera i sin tur satt störst avtryck i norden nämligen Frances Nibs 16,6a och Junior Nibs Song 19,5a 83790 nok Som morfar har Scotch Nibs lämnat bl.a. Elitloppsvinnaren Utah Bulwark 12,1 - 4,7 milj Mycket startsnabba New Action 13,0 - 978 610:- Stoet Sandy Brodda 13,1 - 1,7 milj. Scotch Nibs son Frances Nibs är morfar till b.a. Elitloppsvinnaren Meadow Road 11,1 - 3,2 milj Pay Nibs 11,7 - 4,7 milj Atom Knight 12,5 - 3,7 milj och Frances Drew 13,2 - 2,2 milj. Junior Nibs Song som inte lämnade några större stjärnor själv men som morfar har han lycktas riktigt bra med b.la. helbröderna Tamin Sandy 11,9 - 6,3 milj Speedy Tomali 13,3 - 3,2 milj och Turbo Sandy 13,5 - 1,37 milj. Han är även morfar till storlopps vinnaren och avelshingsten Gentle Star 12,7 - 5,9 milj Siggy Star 13,1 - 1,8 milj och Charlotta Gelj 13,6 - 1,4 milj |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Back in 1939 perhaps the most famous of all team trotting exhibitions took place at Indianapolis, Indiana. It involved the immortal Greyhound, teamed with Rosalind: both world class trotters to say the least. The driver was Sep Palin, one of the most famous reinsmen of that era. They posted a mile that may still be in the record books; if not, it was certainly there for a long long time. They trotted a mile in 1:58 1/4 which is listed in the official list of records as "Team To Pole". | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
Från Rosalind till Fern
Alla som vet det minsta om travsporten känner till båda dessa champions, och de vet också att båda återvände till Lexington, Kentucky 1938 för att sätta travrekord som var varaktiga monument för sina kollektiva storhet. Under vad som anses vara den största dagen i travsportens historia travade Greyhound 1.55 ¼ i ett timetrial och Rosalind 1.56 ¾ även hon mot klockan. Passgångarstjärnan Billy Direct sänkte rekordet för passgångare i alla åldrar till 1.55 (timetrial) under samma dag och passgångarstoet Her Ladyship gick på 1.58 ¾ (TT). Under denna enda märliga dag reducerades rekorden för passgångare och travare, båda könen. En annan sak som gör detta så minnesvärt är att de alla stod sig så länge. Billy Directs rekord slogs inte förrän över 20 år senare. Her Ladyships stod i 28 år. Greyhounds rekord från den där dagen 1938 på Lexington som rasens snabbaste travare skulle vara i 31 år, tills Nevele Pride gick 1.54,4 på Indiana State Fair Track 1969 i ett timetrial. Rosalinds rekord för ston sänktes 38 år senare av Colonial Charm som travade 1.56 1974. Det inte ingen tvekan om varför dagen på The Red Mile har en sådan ärofyllt plats i körsportens historia. Greyhound och Rosalinds karriärer var på något sätt sammanlänkade. De tävlade mot varandra flera gånger som äldre och Greyhound vann varje gång. Faktum är att Rosalind var tvåa efter Greyhound så många gånger som äldre att ingen annan häst ville tävla mot någon av dem. De två rekordtravarna selades också på som ett team och travade två rekordmiles, först svepte de fram runt Syracuse på 1.59 och senare på Indianapolis där de sänkte rekordet till 1.58 ¾. Rosalinds historia är välkänd. Hon föddes upp och ägdes av den legendariska tränaren Ben White, den ledande inom travet på sin tid. White vann fyra Hambletonian, sju Kentucky Futurity och alla de stora travloppen. Han anses av många att vara historiens bästa travtränaren, och det vore svårt att ifrågasätta det. Han var också uppfödare till många historiska hästar. Han födde inte bara upp Rosalind, men hade kört hennes far, den kända Scotland, till hästens rekord och hade både tränat och tävlat Rosalinds mor Alma Lee. White tränade och körde också Lee Axworthy och Jane Revere, Alma Lees föräldrarna, och Peter The Greats mormors mor Volga E. till hennes obesegrade karriär. Men det var Rosalind som representerade höjdpunkten av Whites trettioåriga karriär som tränare och kusk. För att ge en fingervisning om hur viktig denna stamtavla är så ha i åtanke att Alma Lee inte bara gav oss Rosalind, men också Warwell Worthys mor, som i sin tur var mor till Worthy Boy efter att betäckts av Volomite. Exakt hur bra var Rosalind? Till att börja med vann Rosalind varje stort lopp för sin gångart och ålder, inklusive både Hambletonian och Kentucky Futurity med lätthet 1936. Under sin karriär som två och treåring förlorade hon aldrig ett heat till något annat sto. Hon travare inte snabbare än 2.00 förrän hon var fyra i det tredje heatet i det kända Transylvania Stake på Lexington där hon gick 1.59 ¼. Hon startade bara tre gånger som fyraåring pga en skada, och det var inte förrän säsongen som femåring som hon äntligen lyckades uppfylla det spännande löftet som hon visat som unghäst. På den tiden var travrekordet för travston de underbara 1.58 ¼ som hade satts av den legendariska Atlantic Express-stoet Nedda 1922. Många trodde att inget annat travsto någonsin skulle kunna gå fortare än så. Men, som historian lärt oss, inget tidrekord går säkert från historiens framfart. Rosalind sänkte först rekordet till 1.57 ¼ i ett timetrial på Syracuse och sedan mot klockan en gång till under första veckan av mästerskapen på Lexington 1938. Hon kom tillbaka veckan därefter och sänkte det igen till 1.56 ¾ (TT). Hon tjänade nästan 65,000 dollar, ett rekord för ett travsto på hennes tid. Som jämförelse tjänade Greyhound mindre än 40,000 dollar under samma tid, trots att Greyhound hittade nya konkurrenter som äldre, och inte tävlade för pengar. Istället tjänade han pengar på uppvisningar på banor som ville ha honom på just sin bana. En av de intressantaste sidorna av historian om Rosalind är att Ben Whites son, Gib White, var sjuk i tuberkulos som barn, och Ben White hade gett Rosalind till honom medan stoet fortfarande diade. Den äldsta White trodde att hans sons tillstånd kanske skulle bli bättre och stoet gjorde bra ifrån sig. Ingen författare kan skriva en bättre saga, och Gib White kom att bli en gammal man. Rosalinds underbara historia som senare blev skriven i den kända boken “Born To Trot” läses av folk än idag. 1998 när det duktiga stoet Fern efter Sierra Kosmos gick till ledningen i sin division och vann Hambletonian Oaks, Kentucky Futurity Filly och Delvin Miller Memorial, bland många andra lopp på sin väg mot en säsong där hon tjänade över 640.000 dollar och tog titlar som Årets Treåriga Sto av både United States Writers Association och Harness Tracks of America. Fern hade ett rekord på 1.54.4 vilket hon tog när hon vann Miller-finalen på The Meadowlands, och det loppet visade att hon skulle bli ledande för sin division. Hon vann 13 av sina 19 starter som treåring och med 644,823 dollar i vinstpengar gick hon om Jim Sprow, Stein Sjolie och Kanadas Marvin Katz, Sam Goldband och Al Libefeld som under sitt liv vann 658,000 dollar. Katz, Goldband och Libfeld köpte in sig i Fern efter stoets imponerande seger i Miller Memorial. På kvällen för Hambletonian Oaks köpte de delägarskap av hästen för 250,000 dollar och stoet tävlade för dessa nya ägare under resten av säsongen. Så vad har Fern och Rosalind gemensamt? Jo, Rosalind, en av de viktigaste travstona i rasens historia, är sjätte generationen på Ferns stosida! Andar av många champions jagar Fern på moderns sida, för denna linje är den mest betydelsefulla inom körsporten. Fern är efter Sierra Kosmos, från hans andra säsong, och hon är den första vinnaren av Hambletonian Oaks för den unga Axworthy-linjen. Vi måste hålla i åtanke att detta är det andra året i rad som Sierra Kosmos gav den det treåriga championstoet då 1997 års säsong var dominerat av den brillianta Nonsense Woman, nu exporterad. Sierra Kosmos är en häst med mycket att erbjuda, och hans har lyckats att ge fina travare under de senaste två åren, vilka är en välkommen förbättring av rasen, för hans värdefulla blodslinje ger oss en annan travlinje som rasen verkar behöva för att överleva. 1998 fick Sierra Kosmos sin genombrottssäsong och rankades bland de fem bästa hingstarna i fråga om vad deras avkommor vunnit. Hans andra treåringsstjärnor var World Trotting Derby-vinnaren Kick Tail, 3, 1.54,2 ($560,282) och Hambletoniankval-vinnaren Silver Pine, 3, 1.54,1 ($373,663). Sierra Kosmos har också gett oss det fina stoet Kosmo Girl som vann 282,952 dollar 1998 och loppet Lady Suffolk på Freehold. Bland tvååringar har Sierra Kosmos också gett stjärnorna i Pennsylvania Sire Stakes Midori Hanover och Cosmic Order. Midori Hanover, 2, 1.57,1 vann 133,983 dollar och Breeders Crown och kvalet till Goldsmith Maid. Cosmic Order, 2, 1.58,1 var Sierra Kosmos bästa tvååring med 129,283 dollar Fern är ett annat exempel på en häst som köptes på rätt plats vid rätt tidpunkt, och en annan påminnelse att även en bra travare kan köpas för mindre än en mindre förmögenhet. Trots en fin stam, bra exteriör och perfekt marknadsföring. Fern kostade bara 30,000 dollar på åringsauktionen 1996 i Harrisburg. Hon förbisågs av köparna. Hennes låga inköpspris kan läggas till många andra faktorer. I början sågs Sierra Kosmos med viss skepsis som avelshingst. Hans första kull av tvååringar har tävlat samma säsong med föga framgång och många tränare hade redan avfärdat honom som en blivande topphingst. Många av hans avkommor var aggressiva och till viss grad ohanterliga, ett arv direkt från honom själv. Allt detta tillsammans har gjort att hästarna är en bättre affär för köparna än för säljarna, ändå var Fern (som från början köptes av Fernandial) det tredje dyraste stoet efter Sierra Kosmos den hösten och hennes pris var mer än dubbla mot vad man betalade för ett sto efter Sierra Kosmos 1996. Fern är femte generationen efter Speedy Crown-stoet Hildy Hanover, ett sto utan rekord, ägt av Jeff Gural’s Allerage Farm. Stoet hade innan gett stoet Casurina,3, 1.55,3 ($285,483) efter Balanced Image och den snabba valacken Edinboro Road,3, 1.58,4 ($75,394) efter Meadow Road. Hon hade också efter att betäckts av Supergill gett stoet Hilda Gildy som var en vinnare i Italien efter att exporterats som åring. Hildy Hanover, Ferns mor, är halvsyster till 1988 års Kentucky Futurity-vinnaren Huggie Hanover,3,1.55, en son till Florida Pro som vann samma lopp och slog hästar som Supergill och Firm Tribute. Huggie vann över 300,000 innan han exporterades till Sverige. Ferns mormor är Super Bowl-stoet Honey Bee Hanover, 3, 1.59,2 ($76,731) en vinnare av Zweig Filly Stake. Tredje generationen på stosidan är stoet efter Florican, Honeysuckle Rose, 3, 2.00,3 ($196,103) ett föl fött 1970 och således född samtidigt ett av världens champions, stoet Colonial Charm, 4, 1.58,1. Honeysuckle Rose det attraktivaste tävlingssto som någonsin besökt Mästerskapen. Hon var ganska liten, men hade en exploderande snabbhet. Hon var tillräckligt bra för att starta i Hambletonian 1973 där hon gick bra i de båda heaten som vanns av Florican-valacken Flirth på en världsrekordtid. Colonel Charm, hennes ärkerival, vann Hambletonians stodivision, ännu inte omdöpt till Hambletonian Oaks. Man förväntade sig mycket av Honeysuckle Rose som avelssto efter som hon var efter Florican, hade hans fina steg och kom från en bra stofamilj. Hon köptes av Hanover Shoe Farms och betäcktes av Super Bowl och hans son Texas. Honey Bee Hanover, mormor till Fern, var hennes bästa avkomma. Nästa sto i denna linje är Rose Queen, 3, 2.02,4, en dotter till Worthy Boy vars egen mor var Rose Dean, 3 TT2.04, efter Dean Hanover. Rose Queen ägdes av Castleton Farm som producerade Honeysuckle Rose, men inga andra av hennes dussin föl var något att räkna med på banan. Undantaget av hennes döttrar var Rose Point efter Florican, en helsyster till Honeysuckle Rose. När hon betäcktes av Noble Victory gav hon stoet Whims And Wishes, mor till 1985 års segrare av Kentucky Futurity Flak Bait 3, 1.55,2 och det duktiga stoet Peach Pit 3, 1.55,3. Båda var efter Speedy Somolli. Balansen mellan stolinjen som leder till Fern är fascinerande. Linjen går tillbaka till femte genrationen på Ferns stosida, Dean Hanover-stoet Rose Dean, 3, tt 2.04 ¾, det första av bara sex föl som den underbara Rosalind någonsin gav. Alla var ston. En annan avkomma var Rose Deans helsyster Deanna, tvåårig champion 1945. Deanna, ett mycket duktigt tävlingssto, skulle också hamna bland de bästa i alla tre heats i Hambletonian 1946, men fick tragiskt nog inga föl själv. En annan dotter, ett sto efter Spencer vid namn Hattie G., gav sonen Scotch Nibs som blev en framgångsrik avelshingst i Sverige. 1946 fick Rosalind Nibble Hanover-stoet Rosamond som också var bra nog att placeras fyra i 1949 års Hambletonian. Passgångarstjärnan 1998, Ohyouprettything p,3,1.50.4 härstammar direkt ifrån Rosamond. Tyvärr så dog Rosalind 1950, 17 år gammal, och förlorade så chansen att utöka sitt eget historiska arv. Denna stam är den mest grundande, historiska stolinjen inom körsporten. Detta familjeträd har sina rötter i en av de viktigaste stolinjerna i rasens historia. Rosalinds mor var den tidigare nämnda Alma Lee, ett föl fött 1925 som var efter den ganska okända Lee Worthy, en son till världschampion Lee Axworthy. Lee Worthy var vinnare av 1922 års Kentucky Futurity och var en fin travare. Men efter bara två säsonger i aveln, dog han. Han ses dock i andra historiska stamtavlor då hans far är modern till Miss Bertha Worthy, fyra generationer från Bret Hanover på stosidan. Alma Lees mor var den kände Jane Revere, ett sto efter Guy Axworthy, välkänt för alla varmblodshistoriker. Jane Revere är ensam ansvarig för stolinjen som leder till Fern, precis som de kända namnen Worthy Boy, Supergrit, Garland Lobell, Jefs Spice, Cumin, Scott Frost och TV Yankee. Jane Reveres mor var Volga E. som föddes 1913. Hon var obesegrad under sin tävlingskarriär och en helsyster till Peter Volo. Ja – den Peter Volo. En helsyster! Medan arvet från denna grupp nämns, en annan helsyster till både Peter Volo och Volga E. var stoet The Miss Morris som är sjätte generationen på moderssidan till den internationella travstjärnan Napoletano, 3, 1.53,2 ($2,300,000) och detta är självklart också den omedelbara familjen till den exporterade stjärnan No Nonsense Woman, vars mor är Prakas, en halvsyster till Napoletano. Denna klan korsas med goda resultat till Sierra Kosmos. Djupare rötter än de Fern har kan inget travsto ha. Efter Sierra Kosmos och undan ett Speedy Crown-sto. Hon kommer att vara lätt att betäcka när hennes tävlingsdagar är över då hon skulle utgöra ett perfekt sto för vilken av sönerna som helst till Valley Victory, Pine Chip eller någon annan avelshingst som kommer att uppkomma under nästa årtionde. Fern visade mångsidighet under sin framgångsrika tävlingssäsong 1998 och när detta skrivs så tränas hon för 1999. Eftersom hon planeras att tävla under nästa år kommer hon inte att betäckas än. Resten av Ferns stamtavla ät full av vanliga korsningar till rasens bästa travhingstar. Hon var flera linjekorsningar till Speedy Scot, Super Bowl, Star’s Pride, Victory Song och Rodney. Sierra Kosmos, hennes far, är linjeavlad på Star’s Pride och hennes mor Hildy Hanover är linjeavlad på Florican, Rodney och Worthy Boy. |
|
| Rosalind:
A Family Affair in Hambletonian Rosalind, the sturdy daughter of Scotland and Alma Lee, represented the culmination of Ben White’s career as a trainer and driver. The soft-spoken Canadian with the magic feather touch on the reins brought out many champions and scored his second Hambletonian win with Rosalind, making him the first driver to score twice. Not only did Ben White train and drive this fabulous filly, he bred her as well and gave her to his son, Gibson, as an incentive to recover from a serious illness. There is no question that the medicine worked, as Gibson White later became his father’s assistant trainer and a winning driver in Grand Circuit competition. Victorious in six of her 10 starts at two, Rosalind clinched the two-year-old title decisively when she triumphed in the Junior Kentucky Futurity in a sparkling 2:03. The next year Rosalind won seven of her eight stakes engagements, her sole loss being to a stable mate. In the Hambletonian it was strictly a case of Rosalind first, and the rest nowhere, as Ben White moved his son’s filly right to the top and held sway thereafter, the best mile in 2:01¾, a stake mark. Gib White smilingly joined his father in the winner’s circle with the crowd wildly cheering the popular victory. The story of filly’s victory and Gib’s recovery are recounted in the Marguerite Henry classic, Born to Trot. Ben White became the first and only breeder to also train and drive the winner. Mal Burroughs drove but did not train his homebred Malabar Man in 1997. Stanley Dancer was co-breeder of Egyptian Candor (1965), a horse he trained but did not drive. Trainer/driver Howard Beissinger’s wife, Ann, was the breeder of record on Speedy Crown (1971). Ben White gave the filly to his son "Gib" who was ill with tuberculosis and the boy’s enthusiastic interest in the filly was credited in part with his eventual recovery. The story of Rosalind and her young owner later became the subject of Marguerite Henry’s book Born To Trot. Attendance reported at nearly 45,000 may have been the largest crowd ever for a Hambletonian |
|
Rosalinds liv och leverne Platsen var vinnarcirkeln efter 1939 års Hambletonian i Goshen, New York, och den unge Gibson White var verkligen dubbelt välsignad. Han ägde ett sto vid namn Rosalind och hade fötts upp, tränats och kördes av hans far Ben. Scenen var ännu mer rörande eftersom White nyligen hade kommit från Arizona där han hade tillfrisknat från tuberkulos på ett sjukhem. Ben White hade gett det bruna stoet till sin son i hopp om att följandet av hennes liv skulle ge pojken ett nytt intresse för livet. Denna gripande historia spred sedan över världen i Marguerite Henrys bok “Born To Tott”. Många människor som idag är aktiva inom sporten kan spåra sitt intresse för körsporten tillbaka till Henrys prisvinnande om det unga stoet och den unga pojken. Nu, nästan 50 år efter att den skrivits, är “Born To Tross” an klassiker som tilltalar både vuxna och ungdomar. Två år efter att hon vunnit Hambletonian travade Rosalind 1.56 ¾ på en mile mot klockan vilket gjorde henne drottning av alla travande ston i nästan 40 år. För att vara så känd när hon levde är hon nästan bortglömd idag efter sin död. Många ston har travat fortare än vad hon gjorde och som avelsston vart hon inte särskilt robust. Men på dagen 60 år efter hennes rekordtid kom Rosalinds historia åter till liv till viss del, p.g.a. att hon var mor i 6 sex raka led till 1998 års Hambletonian Oaksvinnaren Fern. Stamtavla Rosalind kom från Scotlands andra kull föl, en kraftig tävlingshäst som mellan varven hade problem med travet. Han tålde helt enkelt inte stänk. Efter att han kommit tvåa efter Spencer i Hambletonians första heat 1928 galopperade Scotland bort sig i det andra. Han tävlade inte igen förrän året därpå, 5 år gammal, och kom då med på rekordlistan med 1.59 ¼. Rosalinds mor, Alma Lee, var linjeavlad på Guy Axworthy, den regerande travmonarken som dog samma år som Rosalind föddes. Alma Lee var en dotter till Lee Axworthy, en sonson till Guy Axworthy, och hennes mor var Jane Revere, en dotter till Guy Axworthy. Detta gav Alma Lee en 3x2 korsning till Guy Axworthy. Rosalinds mormors mor var Volga, ett vackert fuxsto som var den totala motsatsen till sin inte helt vackra bror Peter Volo. Trots den ojämna traven förlorade Volga andlig en tävling utan tog hem varje start som hon gjorde. Tidigare i år besökte jag Ben F. White III, kallad “Benny” av sina vänner inom sporten. Han spenderar sina vintrar i Orlando där han tränar på Ben White Raceway, den kända gård döpt efter hans farfar. Oljemålningar av Rosalind, Lee Axworthy och hans son Lee Worthy hänger på väggarna i Whites hem. White har även hittat ett gammalt foto av sin farfar där han sitter bakom Rosalind sen på 1920-talet. “Det togs under träning inne i Orlando där Orlando Magic idag spelar baket.” sa han. Whalebone och whipcord Rosalind var den rätta medicinen för att hjälpa Gib White från hans tuberkulos. Hon var en dominant unghäst född 1935. Under Ben Whites ledning vann hon 12 av 20 starter då hon tävlade sin väg genom Ohio, New Hampshire, New York, Indiana och Kentucky, hon stannade även till och vann i Toronto. Det verkade inte som om någonting skulle kunna stoppa stoet året därpå, men på kvällen för Hambletonian förlorade hon ett par heat till stallkamraten Ed Laster vilket höjde förväntningarna inför det stora loppet. Ben Whites störste hästägare, tobakskungen W. N. Reynolds, ägde Ed Lasater och Recovery som båda startade i Hambo. I en rörande gest lät sportmannen Reynolds från North Carolina White köra Gibs sto och hittade andra kuskar till sina hästar. Rosalind gick utvändigt först men när hon sedan tagit över ledningen var Hambletonian inte längre någon tävling. “Rosalind verkade inspirerad, och seglade självsäkert i täten, utan problem.” Rapporterade “The Harness Horse”-tidningen, och märkte vinnaren till ett whalbone and whipcord-sto. Rosalind utklassade sina rivaler i den grad att hennes starter denna säsong aldrig hotades av förlust. I Kentucky Futurity sa en reporter att hon “ praktiskt taget lekte med alla som ansträngde sig att slå henne.” Allting ändrades för Rosalind när hon var fyra år 1937. Festen var över. På den tiden var hästkarlarna ovilliga att tävla sina bästa fyraåringar mor de rutinerade äldre hästarna, men det var så få hästar i elitklasserna så distanshandikapp användes för att jämna ut tävlingarna resultat. ( Kom ihåg att detta var innan startbilens tid.) Rosalind startade inte igen förrän i augusti 1937 då hon vann ett handikapplopp på fyra heats efter att ha galopperat bort sig och förlorat de två första två heaten. På New York State Fair i Syracuse gavs hon ett handikapp på 72 meter medan andra topptravare startade med bara 36 meters tillägg i ett lopp på 1 ½ mile. Rosalind lyckades ändå vinna. Den hösten, på Lexington, vann Rosalind alla tre heat i Transylvania, ett av de mest bevakade klassikerna inom sporten. Hon vann på 1.59 ¼ i finalen vilket var det snabbaste som något fyraårigt sto travat. 1938 hade Rosalind startat 53 gånger i sitt liv och vunnit 39 av dessa. Men under 1938 startade Rosalind 10 gånger och kom tvåa varje gång. Varför? Hon gick mot Greyhound och kunde helt enkelt inte vinna över honom. Självklart var det ingen annan som kunde slå Greyhound heller, så Rosalind följde honom i hasorna lopp efter lopp. I slutet av sommaren ansåg White att hon skulle ha bättre tur i att vinna över klockan, än att slå Greyhound så han startade henne i ett lopp mot klockan på New York State Fair. Hon svarade med att gå 1.57 ¼ vilket gjorde henne till det snabbaste travstoet i rasens historia. Hennes rekord sänkte 16åriga Neddas rekord med en hel sekund. Men White trodde att Rosalind kunde göra ännu bättre ifrån sig så den hösten startade han henne i tre lopp mot klockan i den minnesvärda Lexingtonmötet. Den 26 september gick Rosalind bara 1.58 ¼, men tre dagar senare gick hon samma bana och sänkte sitt gamla rekord till 1.57. Den 3 oktober travade hon ofattbara 1.56 ¾ och tog stonas rekord det de aldrig förut varit och aldrig igen skulle komma förrän under mitten av 1970-talet. Att man körde tvåspann i tävlingar var n stor del av körsporten, men det hade börjat att ogillas i början av 1900-talet. Hästkarlar och publik blev mäkta förvånade när Greyhound och Rosalind visade sig på banan tillsammans med kusken Sep Palin 1939 på New York State Fair. De skulle försöka slå teamrekordet på 2.031/4 som hade stått sig i 27 år. Var för sig hade de en ofattbar speed, men skulle de nu tillsammans kunna utföra denna uppgift? Skulle de inte känna sig obekväma? Skulle Palin klara av att kontrollera dem? “Vilken syn det var, en syn du skulle minnas i resten ditt liv.” rapporterade “The Harness Horse”. “Ingenting liknande hade setts förr. Två champions av olikhet men av vänskapligt ägarskap hade parats ihop för att slå det gamla men svårslagna rekordet.” Tiden för första halvan av loppet var 1.01 ½ och ännu hade de knappt börjat trava. De gick en trefjärdedelar på 29 sekunder. Nu kom upploppet. Palin satt utan att röra sig. De visste vad de skulle göra. Dessa champions var födda med sin vilja att vinna. De travade praktiskt taget ett hål i vinden och kämpade, och publiken skrek då de avslutade mileen på 1.59. Uppvisningen kallades “mer fantasktisk än någon annan prestation som någonsin hänt på travbana.”. Körsportshistorikern John Hervey skrev att Greyhound och Rosalinds mile slutförde ett treenigheten av de tre stora uppvisningarna i sportens historia. Den första var när Lou Dillon gick 2.00, den andra kom när Greyhound blev den första att gå 2.00 på en halvmilesbana. Hervey visade tvivel på att valacken och stoet någonsin skulle kunna sänka sitt rekord, men inte ens en vecka senare selades de för på Indiana State Fair. De travade “som om de var skolade i vagnen under många tillfällen” skrev “The Harness Horse. Publiken jublade åt deras fart då de travade den sista halvan med “mekanisk precision” på 57 ¾ för att avsluta på 1.58 ¼. “Många hästkarlar som inte är lättimponerade av snabbhet erkände mer än gärna att detta hade gett dem sådan spänning att de aldrig hade varit med om något liknande.” Berättade “The Harness Horse. Det var kändisskap, men absolut inge pengar att tjäna på sådana uppvisningar, och det verkade inte vara någon större mening med att fortsätta att träna Rosalind. Tyskland hade invaderat Polen två dagar innan teamets rekord på Indianapolis. Ett krig rasade i Europa och travets framtid verkade blek. Så Rosalinds sagokarriär slutade. Det verkade som att hon skulle så leva lycklig i alla sina dagar och få föda upp en stor familj. Ödet ville annat. |
