I historiens mystiska dimma vilar den något vaga bilden av en stor häst. Hans namn var George Wilkes. I beskrivandet av honom som en stor häst måste jag tillägga att hans ungdom och tävlingskarriär bara bidrar till detta. det finns inget som försmutsar hans bedrifter som avelshingst, alla i travvärlden vet ju att han lämnade efter sig en linje av styrka som omfattar hela världen.
Efter många års kämpande, vilka omfattade höga berg och låga dalar, fann han i slutet av sitt liv en plats högt upp i hästarnas hall of fame. Han var sjutton när han började sin produktiva slutperiod , då nio år av hans liv fortfarande återstod av hans liv. Trots att oddsen var emot honom, han var utan vänner, totalt illusionslös, mycket misstrodd och drack alldeles för mycket av den engelska rommen.
Det är inte, i alla fall inte i den här delan av min historia, min mening att diskutera dom senare åren av hans liv. Låt dom ta hand om sig själva när den tiden kommer. Det är snarare den förändrade personligheten hos denna häst när han växlade mellan tävlingar och som är av störst intresse.

George Wilkes var ett offer för omständigheterna. Han föddes för 142 år sedan när hästar inte var lika styrda av strikta koder som dom är idag. Det är möjligt att han inte hade blivit guds bästa barn ändå, men han alkoholism blev uppmuntrad utan allt förstor eftertanke. Under dagens rådande omständigheter på våra moderna tävlingsbanor hade han varit tvungen att antingen bli nykterist eller ge upp karriären. Det som dög för honom tyvärr, eller tack och lov – beroende på hur man ser det, skulle absolut inte duga idag.

Hans mor var ett sto vid namn Dolly Spanker som kom från en cirkus. Detta hade dock inget att göra med George’s framtida missbruk. Hon var en perfekt dam och ganska välstammad. Dessutom så anser faktiskt de flesta att alkoholism inte är ärftligt varken hos djur eller människor. Både djur och människor lär sig dock lättare ju tidigare du börjar. Djur kan vara lika glada, okynniga och ansvarslösa som människor när det gäller detta, särskilt i ungdomen. De är blinda för framtida problem. För att vara helt ärlig så har en häst en mindre chans att förstå vilken gammal gubbe han kommer att bli.
George Wilkes hade ingen aning om detta och det hade inte heller gjort någon skillnad o han vetat. Alkoholen tvingades i honom när han bara var två dagar gammal. Det här är hur det hände:

Dolly Spanker togs från cirkusen av Herr Felter från New York. Han köpte henne för $250 och han blev hans förställningshäst. Hon kördes längs Harlem Lane och på Long Islands landsvägar. Felter kanske inte kunde hålla jämna steg med George Bonner eller Commodore Vanderbilt, men han lyckades ganska bra med Dolly. Hon kunde gå tre miles på under tre minuter om han bad henne om hennes bästa.
Snart gick hon sönder i ben och hovar och skeppades till överste Theron Felter, Harrys far. Översten hade en farm nära Newburgh i Orange County. Meningen var att Dolly skulle bli mamma till en annan bra travare. Lyckligtvis för den fortsatta utvecklingen av travstammen var Hambletonian uppstallad i närheten. Han hade ännu inte på denna tiden nått sin stjärnstatus och betäckningen kostade endast $35.
Dolly betäcktes och gav sedan liv åt en tanigt litet hingstföl. Tyvärr klarade sig inte stackars Dolly. Två dagar senare dog hon och George Wilkes hittades ensam på fältet när han förgäves försökte väcka henne. Han adopterades av kvinnorna i familjen Felter och blev ett flaskföl.
Här, när han var två dagar gammal, kom vändpunkten i hans liv. Han gillade inte komjölk och något drastiskt var tvunget att bli gjort.
”Va fa”, sa Överste Felter, ” han är inte större än en tvål och antagligen inte värd ansträngningen, men vi provar att spetsa den med rom. Det kan inte göra saken sämre, men det kanske blir bättre.”
Han hostade lite på dom första klunkarna men dom fortsatte försöka och slutligen så förstod han meningen och fortsatte att förstå den resten av sitt liv. Han växte upp – han blev dock aldrig särskilt stor – och frodades. Han var uppslupen och totalt bortskämd unghäst – och han älskade det.
Det blev så att lilla George kom i full karriär från betet när det var ”mat”dax utan att behöva påskyndas av familjen Felter. Faktum är att han var oftast där i förväg och stod otåligt och slog i marken. Han tillät dom inte heller att lura honom. Det var allt eller inget. I början förstod familjen inte konsekvenserna av sitt agerande, dom vara bara glada över att George var glad. Det rosiga rom-färgade tillståndet fortsatte hela hans barndom.
En dag, kanske p.g.a. att lagret började sina eller att han ansåg att det hela hade gått för långt, slutade Översten att ge George rom. Unghästen hade ju ändå kommit upp i den åldern när han åt en vanlig diet av hö och havre. Det var i alla fall var familjen Felter trodde, George tyckte annorlunda. Han fick obestämd blick och blev snabbt sjuk. Han stirrade bara tomt i fjärran som om han trodde att han där på något sätt skulle hitta svaret på sina problem där. Det fanns det tyvärr inte. Svaret fanns nere på krogen i ett glas. Familjen stod emot så länge som möjligt men gav sen upp. Livet återkom till George.
Så här fortsatte livet i många år. Hans vänner ifrågasatte inte längre hans kapacitet och med sin dagliga sup blev hästen snäll och villig att jobba – fast fortfarande med en tendens att lite grinig, fast på ett trevligt sätt. Han var en lustigkurre som gillade att gå på stan och han visade Felter att han kunde trava. Gav man honom en sup rom så kunde han slå varenda häst i hela Orange County. …utan kunde han varken, trava, skritta eller galoppera.
På den här tiden lystrade George till namnet Robert Fillingham. Det kan ha varit så att det egentligen va menat ”Filling-him” istället, eftersom det var vad de gjorde. Ingen vet varför han bytte från detta öknamn. Det hade i alla fall en fin klang och att använda det som hans orginalnamn gjorde att han kunde komma till start som fyraåring.
Överst Felter tog honom till Washington Hollow i Duchess County och slog en häst vid namn Guy Miller med öronen på miletiden 2:33. Det är lätt att anta att detta skedde med hjälp av demonrommen. Översten var inte dum, han var inte bara ute efter en körtur.
Nästa steg var New York och ett träningsstall, så den lilla landshästen med den starka andedräkten reste ner till den stora staden och sattes i händerna på Horace Jones. Han var en ärlig man som menade gott, vilket är mer än vad man kan säga om andra som hade hand om George under hans liv. Mr Hones som inte heller direkt var någon helnykterist såg ingen anledning att dela sin grogg med George. Han hade inte fått veta att det faktiskt var nödvändigt.
Senare, när Överste Felter kom till New York för att titta till hästen fick han höra av Jones att han inte verkade kunna göra mycket för att göra George till en tävlingshäst. ”Han verkar stå i vägen för sig själv.” Rapporterade tränaren, ”Han är som mannen som sprang in i en stenvägg – inte för att han var blind utan för att han sket i det.”
Den disträa Översten tog sig för pannan. ”Nu blommar det!” utropade han, ”Jag glömde att berätta för dig om rommen!”
I det här skedet hade kanske historien blivit annorlunda om Felter hade hållit tyst. Nu blev det istället så att han och Jones sprang till närmaste pub och köpte en stor flaska. Hästen hörde dom och började smågnägga redan när dom var ett kvarter bort. Detta resulterade i en helkväll för alla tre och dagen efter var George redo att slå sina rivaler.
Kanske hände det inte riktigt så fort men gnistan var tillbaka och Jones såg chansen när Bill och Eph Simmons erbjöd Felter $4000 för George – det högsta priset som någonsin blivit erbjudet för en grön travhäst – affären var ett faktum.
Några år framåt stod George Wilkes - han fick antigen nu det namnet för att ära författaren till The Spirit of the Times – i Jones stall och allt gick bra. Han ranson förblev oförändrad och han blev New Yorks firade häst.
Flera fruktansvärde utbrott spelade in i hans rykte. En dag när Eph Simmons var ute och körde med George längs eight Avenue och letade efter en pub, kom Kommendör Vanderbilt bredvid dom med sin topptravare Post Boy, Vanderbilt kan ha sagt något dumt om den lilla importen från landet, men han kan lika gärna ha pratat om vädret. Innan dom viste ordet av var dom på väg i full karriär nedför avenuen, George först och Post Boy långt, långt efter. Kommendören försökte köpa George men fick veta av Simmons att han inte hade tillräckligt med pengar till det. Hans kommentar roade Vanderbilt mer än den retade honom, och det slutade med att han köpte drinkar åt Eph, George och flera andra vänner. Självklart så pratades det. Dels för att Kommendören köpte spriten men åxå för att George hade kört skiten ur Post Boy. Detta ansågs som ovanliga händelser.
Eph var inte lite lycklig. Om man får tro de lokala historierna från den tiden var det varken p.g.a. segern eller att Kommendören bjöd på sprit som fick honom att tveka efter att ha blivit förundrad av båda sakerna. Han träffade sin bror Bill och tog en ordentlig titt på framtiden: Om hästen var rätt övervakad skulle han bli en guldgruva. Tränades han rätt skulle ha kunna slå varenda häst som nånsin stått mellan ett par skaklar. Omvänt…
…framtiden berättar sin egen historia och man kan bara döma för sig själv om bröderna Simmons gjorde så att George blev både en hjälte och en ”lodis”.
En sak är säker, hästen stannade hos samma ägare, men efter att Jones hade dött, hamnade han hos många olika tränare, från bara tveksamma till riktigt elaka. Det var åxå så lätt att få honom att vinna eller förlora. Ta flaskan ifrån honom och han kunde inte springa. Ge den tillbaka när oddsen är rätt och han vinner.
Tack och lov hade Jones många år kvar att leva . under den här tiden gick det bra. Han kände George och förstod honom. Man får känslan av att han tyckte om den gamla kraken.

Under övervakning anordnades ett lopp mellan George Wilkes och Ethan Allen. Detta var i september 1862. På den här tiden var George fortfarande grön medan Ethan Allen var världens championhingst. Han hade ett rekord på 2:25½ 1858. Han var hästen på allas läppar och älskad av alla. Trots att George hade blivit något av en efterträdare var det ingen som trodde att han kunde vinna över Ethan.
Det fanns ytterligare en orsak till tävlingen. Ethan Allen representerade Morganhästen. Den lilla Vermonthingsten hade varit ensam herre på täppan i decennier. Nu fanns det en utmanare, en häst efter någon kallad Hambletonian. Vem hade någonsin hört talas om någon av dom som något allvarligt hot till Justin Morgan eller Ethan Allen? Det hela var ju löjligt!
Den enorma publiken som samlades på Fashion Coures i New York den där dagen i september skulle få sig sitt livs chock. George Wilkes slog Ethan Allen i flera raka heat och travade det första på 2:24 ¾, nästan en hel sekund under Ethans rekord.
Morganhästens dagar var över och Hambletonians storhetstid började. Idag, mer än 100 år senare travar de fortfarande med flaggan i topp. … men låt ingen glömma att det var George Wilkes som hissade den först. Vilka motgångar som än senare kommit i hans karriär så kan han inte bli förnekad detta.
Gamla, vackra påverkade George fortsatte att tävla i ytterligare elva år. Alldeles för snart efter denna triumf blev han, som tävlingshästshitorikern John Herey sa: ”manipulerat på ett vidrigt sätt.” Om han var påverkad kunde han slå vilken häst som helst. Han vann över sånna hästar som Bellfounder, Abdullah Chief, Lady Thorne, general Bunter, Draco och andra av samma klass, men för ofta så var rollerna ombytta eftersom han ofta användes för fult spel. Detta sas av John Wallace.
När han blev äldre gjorde bristen på rom att han för blev sur och sen en elak typ. Ibland sparkade och bet han de omkring sig och det var ett helvete för dem som förr hade gett honom spriten som då gjort honom till en glad figur, men som han nu bara fick då de ville att han skulle trava.
Ingen tog någonsin reda på hus snabb George Wilkes egentligen var. när de kände lukten av seger vann han så lätt och blev därför aldrig riktigt prövad. 868 satte han sitt rekord på 2.22 blankt. Han var då 12 år gammal. Han hade vi ett tillfälle, då han varit lätt berusad fick han tillåtelse att gå emot klockan med lätt vagn. Det rapporterades att han gick en mile på 2.18 ½ den dagen, snabbare än någon annan häst hade travat inom honom. Rekordet vart dock aldrig officiellt.
Hans tävlingsrekord, trots de tveksamma kontrollerna, visade helt klart att han var en otroligt travhäst. Han startade officiellt 69 gånger och van 27 av dessa, var tvåa 26 gånger, trea elva och fyra en gång och bara fyra gånger oplacerad. Han vann tre av fyra starter som 16-åring 1872.
Året därpå verkade det som George Wilkes hade snavat och var på väg ut ur strålkastarljuset. Han var gammal nu och ingen verkade vilja ha någonting med honom att göra. Antingen så var de rädda för hans alkoholkostnader eller så ansåg de att det fanns massor av söner till Hambletonian som var bättre till avel.
Och så, som ett mirakel, kom den långa imponerande William H. Wilson in i bilden. Han var från New York, men gift med en kvinna från Kentucky, och han trodde inte bara på George Wilkes framtid utan också på Kentuckys framtid som avelscenter för travare.
Hans tro på båda ändrade varmblodstravarens historia för alltid.
Han tog George Wilkes till Blue Grass och där bosattes den gamle lytte hingsten på Ash Grove för de resterande nio åren av sitt enastående liv. Om han sedan bytte bort New Englands rom emot Kentuckys bourbon är inte intressant, för han kom att bli far till de mest kända linjen som kösporten känt till.
Det är nästan omöjligt att förstå hur en 17 år gammal hingst i ponnystorlek, indränkt med rom och till stor del misskrediterad, kunde lämna ett sådant otroligt märke efter sig.
Han blev Kentuckys stjärna och den individuella grundaren och producenten av en känd och pengagivande industri. Som en författare på den tiden beskrev det:
”Ett ägandeskapet av en bra hingst efter George Wilkes är som att en generös inkomst från stadsobligationer.”
Listan över bra körhästar efter George Wilkes skulle vara omöjlig att göra fullständig. En del av de som jag minns är: Dan Patch, Greyhound, Titan Hanover, Dean Hanover, Guy Wilkes, Axtell, Axworthy, Allerton, McKinney… jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
I januari 1945 sa John Harvey: ” Alla travare under 2 minuter i världen, spara Lou Dillon, har George Wilkes blod i sig och en stor del är linjeavlade på honom.”
Och självklart så kan majoriteten av passgångare spåras tillbaka till honom på ett eller annat sätt, trots att hans gångart var trav och inte passgång så kunde han byta gångart om han hade lust.
Uppenbarligen så kunde han göra allt när ”han hade lust.” På tal om byte av spritsort: en av hans söner kallades Bourbon Wilkes vilket får en att undra om gamle George Wilkes kanske trots allt i slutet av sitt liv la av rommen och gick in för den inhemska drycken i sitt adopterade Kentucky.