varken Messenger eller Justin Morgan , för ingen av dem gav en son eller dotter till denns lista och ingen av dem utmanade hästarna på banan.
Båda, sådda i olika jordar, la grunden till travstrukturen och gav oräkneligt mycket till komforten, nöjet och välfärden i Den Nya Världen.
Jag minns tiden så Hambletonians familj, en ättling till Messenger, växte så snabbt och överskuggade alla andra familjer hånades och las till Justin Morgans familj, men de dagarna är förbi och den opartiska historikern måste ge äran till båda linjerna.
Sagor berättades om Justin Morgan eftersom man under tidiga avelsdagar höll man inte register så noga som man gör idag. Jag ska försöka att lotsa läsaren genom tusentals sidor av motsägande uttalanden, men jag kommer att acceptera slutsatserna av Joseph Battalls fån Middlebury, Vermont då han gav mycket av sin tid och sina pengar till efterforskningar och har, vad jag tror, hittat sanningen bland alla lögner.

Justin Morgan

Justin Morgan föddes upp av mannen vars namn han bär och han föddes 1789 i West Springfield, Massachusetts. Mr. Morgan hade en lite taverna för båtsmän som jobbade på Connecticut River på den tiden, men snart efter att hingsten var avvand flyttade han till Randolph, Orange County, Vermont. Med sig tog han den lovande hästen. Mamman hade sålts strax innan hans flytt.
Far till hingsten var True Briton, även kallad Beautyful Bay, som ägdes av Selah Norton i Hartford, Connecticut. Det finns tryckta romantiska historier om hus hingsten togs från Colonel James De Lancy, en officer i engelska Armen under revolutionen. Colonel De Lancy var stolt över sin ridhäst, en renrasig häst, och historien berättar hur en löjtnant i Washingtons arme smög in i De Lancys huvudkvarter på White Plains, New York, och satt upp på hingsten och red iväg med honom.
True Brigtons härstamning enligt Mr. Battell var: Lloyd’s Trevor, son till Mortons importerade Traveller och importerade Jennie Cameron; mor Betty Leeds, dotter till Babraham efter Godolphin Arabian och undan ett sto efter Boston Starling, hon undan ett sto till Godolphin Arabian. Modern till Justin Morgan säger han vara efter Diomend efter Church’s Wildair efter importerade Wildair efter Cade efter Godolphin Arabian.
Härstamningen leder oss ut i öknen där araberna avlade fram hästar som överlevde många olika tider. Det är en självklarhet att avel på rent blod ger en högre grad av säkerhet än någonting annat, därför är orientaliska hästar alltid högt värderade i stamtavlor.
Justin Morgans härstamning enligt Mr. Battell accepteras av endel kritiker med reservation, men de övertygande avkommor som hingsten satte sin stämpel på gör det antagandet att hav var underklassig omöjligt.
Under tiden han ägdes av Mr. Morgan kallades hästen Figure och användes nästan uteslutande som ridhäst. Efter Mr. Morgan död hamnade Justin Morgan i händerna på de som begärde mer av honom. D. C. Lindsley som skrev an historia om Morganfamiljen som publicerades 1857 beskrev Justin Morgan som ungefär 150 cm hög och 475 kg.

”Hans färg var mörkbrun med svarta ben och svart man och svans. Han hade inga vita hår. Hans man och svans var tjock och tung, men inte så massiv som det ibland har beskrivits. Taglet var rakt och inte alls lockigt. Hans huvud var bra, inte extremt litet, men fint och benigt och ansiktet var rakt. Hans öron var små och fint ansatta, ganska långt ifrån varandra. Hans ögon var normalstora, mycket mörka och uttrycksfulla med ett piggt med vänligt uttryck, de visade inget vitt runt kanten av ögonlocket. Hans näsborrar var mycket stora, mulen liten och läpparna ihop och fina. Hans bakben var kanske hans vackraste del. De var ganska kort och hans skulderblad och höftben var väldigt långa och vinklade, länden mycket breda och musklade. Hans kropp var ganska lång, rund och djup, bröstet var djupt och brett och bröstbenet var framskjutande. Hans ben var korta, satt tätt ihop, tunna men väldigt vida, hårda, fria från kött med muskler som var otroligt stora för en häst av den storleken och hans ymniga muskler spelade för varje steg. Hans täckhår var korta nästan året om, och mjukt och glänsande. Han hade lite längre hår på bak på kotorna , resten var fria från detta. Han hovar var små och välformade och har var i varje del i perfekt kondition och felfri. Han var en mycket snabb i skritt. I travet var hans gång låg och smidig och hans steg kort och nervöst, han var inte vad man på den tiden kallade snabb och vi tror att det är tveksamt att han kunde trava en mile inom fyra minuter fast det hävdas av många att han kunde trava den sträckan på tre.
Trots att han inte lyfte särskilt hög på hovarna så snubblade han aldrig. Hans stolta, modiga, orädda stil och hans uthålliga, outtröttliga aktion har kanske aldrig överträffats. När han hade en ryttare på ryggen var han lyhörd på minst tygeltag och gick snabbt bakåt med det lättaste trycket på bettet. Han gick i sidled nästan lika villigt som framåt. Kort sagt så var han perfekt tränad för alla saker en paradhäst skulle kunna och när han reds på militära uppvisningar (vilket han ofta gjorde) var han modiga, ståtliga stil och hans pigga, nervösa aktion i centrum för uppmärksamhet och beundran. Han var väldigt snäll och vänlig att handskas med och han älskade att bli omskött och kelad, men han ogillade att ha barn omkring sig, och hade ett nedärvt hat till lösa hundar. Han jagade dem ständigt så fort han såg dem.
När han togs ut i grimma eller träns var han ständigt i rörelse och väldigt lekfull. Han var en snabb löpare på korta distanser.”

Hästarnas snabbet testades på vägarna på den här tiden, även i Vermont, och den vanliga distansen var ungefär 400 meter. Justin Morgan var ganska framgångsrik under dessa tävlingar,och det var för vagn som han visade sig vara bäst. Han var full av liv och en snabb häst. Att dra säckar var vanligt och han var lika framgångsrik där som i travtävlingarna.
Robert Evans, en av han ägare, var en fattig man med stor familj och han använde hästen till att dra stockar och plöja mark. Detta jobb berörde inte hans ben eller vitalitet för vi har fått berättat för oss att en kort tid innan sin död var hans kropp hel och hans leder var fria från svullnader.

Justin Morgans avelskarriär är summerad som följade:
1793 hos Justin Morgans ägo i Randolph och Raylaton.
1794 hos Justin Morgans i Randolph och Raylaton.
1795 hos Justin Morgans i Weston och Hinesburg
1796 hos Jonathan Shepards i Montpeiler och kanske tidigare under säsongen i William Rices ägo i Woodstock.
1797 såld till James Hawkins i Montpelien.
Det är inte känt om han fanns tills han köptes av Robert Evans i Randolph, antagligen 1801 som sålde honom, antagligen 1804 till John Goss, Randolph.
1805 och 1806 hos Davis Goss i St. Johnsbury.
1807 hos John Goss, en kort tid i Claremont och större delen av säsongen i Randolph.
1808, 1809 och 1810 hos David Goss i St. Johnsbury.
1811 hos Samuel Stones i Randolph, Tunbridge och Royaltown.
1812 och 1813 är osäkra
1814 , 1815 och 1817 hos Joel Goss och Joseph Rogers i Claremont.
1816 hos William Langmaids i Danville.
1818 och 1819 hos Samuel Stones ägo i Randolph.
Efteråt, till sin död 1821 ägdes han av Levi Bean i Chelsea.

Den omedelbara anledningen till hans död var en spark i sidan från en av hästarna han sprang med på en öppen gård. Han var utan skydd och inflammationen som kom påskyndade honom att avsluta sin karriär. Ingen häst av grovhet och sjukdom skulle inte kunna ha övervunnit problemen och svårigheterna som han var tvungen att gå genom.

Walter T. Chetser, författare till ”The Complete Trotting and Pacing Record”, som länge associerades med mig men som nu är sekreterare för Vermont Horse Breeder’s Association, skrev ett brev till mig när han fick veta att jag skulle skriva en historia om travaren och passgångaren, i vilket han skrev:
”Det kanske intresserar dig att veta att nära 5000 hingstar och många ston har registrerats i den andra volymen av Morgan Register. Grunden är enbart stam vilka som du vet att jag ofta skriver om i ”Turf, Field and Farm”. Är inte Morganhästen de enda rasen av travare som numera finns? Att bli registrerad baseras på blodet från Justin Morgan och bara det. Med ett säkert procenttal av det grundandet blodet läggs ett djur till, utan det så lämnas han utanför.”

Jag har alltid erkänt Justin Morgans fantastiska potential. Det rastypiska karaktärsdragen hos hans familj är nästen lika fixerade som de hos judarna , deras blod liknar de hos araberna på det sättet att det har fastställts, men jag kan inte minnas mig att jag tänkt tanken att Morganhästarna är den enda rena travrasen. Hambletonians familj är överlägsen.