Hästar och hästtävlingar i Kalamazoo

Michigan History
December 1951
Volym 35
Nr 4
Hästar och hästtävlingar i Kalamazoo
Leon W. Miller

Idag har Kalamazoo County uppskattningsvis 30.000 fordon och tio mil asfalterad väg.(1) Det är svårt att tänka sig att många av oss här ikväll minns när det bara fanns tre sätt att ta sig fram på; till fots, via tåg eller i hästdragna fordon.
När min familj flyttade till Kalamazoo 1897 var jag bara en liten pojkspoling inte ännu fyllda sju år. Den vintern började jag i den gamla Woodward Avenue School, då en tegelbyggnad med tre rum. Vintern 1897-98 sålde jag tidningar på Kalamazoos gator. Kalamazoo hade på den tiden två tidningar; The Gazette och The Telegraph. Båda såldes för en cent styck och jag tjänade en halv cent för varje tidning. Med pengarna jag tjänade köpte jag mina första kläder från en affär från George W. Taylor Company. Det stod i valet mellan Sam Folz’s Big Corner och George W. Taylor Company. Taylor vann. Taylors finns kvar. Folz’s Big Corner har varit borta i många år, men jag har svårt att tro att det var mitt val som gjorde någon skillnad.
Det var två löpsedlar den vintern som imponerade på min barnsliga sinne så mycket att jag fortfarande minns dem klart; när skeppet Maine sprängdes i Havannas hamn vilket startade Spanskamerikanska kriget och rånet av Richlands bank. Bankrånet var stort! Rånarna bröt sig in i banken på natten, slog bort kombinationslåset till kassaskåpet, tog 9000 dollar i kontanter och flydde. De gav sig av till Chicago, Kalamazoo och Saginaw Railroad, bröt sig in i sektionshuset genom att slå av hänglåset från dörren, stal en handkärra och pumpade sin väg ner mot Hastings. Morgonen efter när sheriff Wilber B. Snow fick höra nyheterna hyrde han en häst och vagn från Duke Wauds uthyrningsstall och började jakten. Han tog dem slutligen till fånga vid Yankee Springs. De dömdes och skickades till Jacksonfängelset.

Hästen var det snabbaste sätter att jaga på den tiden. Det var inte bara bonden som var beroende av hästar för att arbeta sin mark, hästar var också det allmänna sättet att ta sig fram, både privat och i arbetet. Varje läkare hade en stall med flera snabba väghästar, och alla affärsmän var stolta över sin fina utrustning, fina vagnar och hästar. Nästan varje bonde födde upp ett par föl varje år. Om de var väghästar hade han redan köpare för dem. Om en på dussinet var snabb nog att tävla, eller; om inte, kunde han ändå hitta köpare för snabba vagnshästar och göra en bra affär.
Idag är situationen helt förändrad. Uppfödningen av travare och passgångare för tävlingssyfte är specialiserad och förhållandevis få stuterier ägnar sig åt det. Det finns en efterfrågan på föl bra nog för

tävlingsbanorna, men för de många som inte är tillräckligt bra finns en liten eller ingen marknad. Ett av de få ställena där sådana hästar kan säljas är delen i Pennsylvania, nära Lancaster där amishfolken fortfarande vill ha en snabb häst på vägerna.
Från första början har Kalamazoo varit en häststad. Isaac Willard, en av de första bofasta, red hästar i rävjakter, till största del norr om Kalamazoo i Coopersektionen. Senator Charles E. Stuart som bosatte sig här 1835 och som har fått Stuart Avenue uppkallad efter sig, var mycket intresserad i fina hästar. Hans namn ses ofta i samband med hästtävlingar i stadens tidiga historia.
Den 3 juni 1837 startade en organisation i Kalamazoo House; Kalamazoo Jockey Club. Senator Stuart var ordförande på mötet. William N. Downing var sekreterare. Thomas E. Sheldon gav förslaget till organisationen namn, Kalamazoo Jockey Club och hans förslag accepterades. En kommitté på sju personer utsågs att sponsra bygget av tävlingsbanan. Denna kommitté leddes av Justus Burdick och Lovell H. Moore. Kommittén gavs auktoritet att namnge ett antal medlemmar från varje stadsdel.
Samma år byggdes banan. Den kallades Burr Oak Track eller Axtellbanan, båda namnen användes. Banan låg i den sydvästra delen av staden och så vitt jag har lokaliserat den, vid Westnedge Avenue och söder om Vine Street. Den användes mellan 1937 och 1858. Många fina tävlingar hölls på den här banan och några av de kändaste hästarna som tävlade då kom till Kalamazoo, bland dem Flora Temple som sågs på banan under dess sista tävling 1858. Trots att alla var intresserade i hästar gillade inte alla i vår stad att klassas som ”sportsmän”. Det fanns alltid en viss kritik om tävlingarna och speciellt i vadslagningarna om tävlingarnas resultat. När Axellbanan var på väg att sluta att användas skrev Kalamazoo Gazette följande:
”Det har gått en månad eller mer sedan en tävling hölls på Axtellbanan i staden södra del. Kristna kyrkan var där och sponsrade, det är de som idag är de mest aktiva i att förbjuda vadslagning.”(2)
Under de tidigare åren hade banan varit mycket populär och 1855 hölls en tävling den 4 juli som sponsrades av den frivilliga brandkåren.
När moganhästens populariteten var som störst på 1850-talet tog A. R. Balch en väldigt fin Morganhäst till Kalamazoo, Green Mountain Boy, och från honom kom många fina föl. Morganhästen var den enda rasen av tävlingshästar, och i många år var de en av den ledande raserna, det var tills Hambletonians travare kom och gradvis tvingade dem tillbaka i kulisserna. Men under 50 och 60-talet var det mycket fint att äga en Morganhäst.
1858 grundades National Horse Association of Kalamazoo och de byggde National Driving Park som ligger öster om Protage Street och söder om Washington Avenue i den delen som idag är känd om Hays Park. Den första tävlingen på den banan hölls den 12 oktober 1858. Det var året därpå, 15 oktober 1859 som Flora Temple kom tillbaka till Kalamazoo och på National Driving Park sänkte världsrekordet för travhästar i enkelvagn till 2.19 ¾. Det var den första milen travad under 2.20 i världen. Nyheterna om detta rekord gav löpsedlar över hela världen.
På den tiden kände varje skolpojke till Flora Temple, Topgallant och hästarna på den iden, och tidigare under århundradet kände de till Dan Patch, Star Pionter och Lou Dillon – champions inom travsporten på den tiden. Om du idag frågan en stadsbo vilka Greyhound, Rosalind och Billy Direct var skulle de inte ha en aning, trots att det är våra championhästar idag.
En dåtidiga tidning beskrev publiken som bevittnade loppet som Flora Temple travade på 2.19 ¾:
” I gryningen dagen för tävlingen började den stora publiken komma in till staden till fots, på hästryggen och i vagnar. Järnvägen kom med last efter last. Under förmiddagen kom långa led på vägen utan uppehåll och samlades utanför grindarna. Läktaren som har plats för 3000 människor var fyllda två timmar innan loppet.” (3)
Det var tre startande hästar den dagen, Flora Temple, Princess och Honest Anse. Vinstsumman var på 2000 dollar. Flora vann i raka heats och tiderna för varje mile var 2.32 ½, 2.22 ½ och 2.19 ¾.
Sportsmän från öst gjorde genast uppror och hävdade att något måste vara fel, men tidtagarna var kunniga och ärliga och mileen hade klockats av många utomstående som höll med om att hon hade gått den tiden. Då hävdade de att banan måste ha varit för kort, och försök gjordes att lösa problemet på plats. Nu råkade det vara så att en grupp av ingenjörer fanns i Kalamazoo som hade mätt sträckan för Grand Rapids och Indiana Railroad, som nu är en del av Pennsylvanias järnvägssystem. Ingenjören som stod i spetsen för dem var Clement F. Miller. Bråket blev så stort att i augusti 1860 engagerade National Horse Association Miller att mäta banan och sedan publicerade de en skriftlig försäkran, underskriven och edssvuren av Miller, att han hade mätt banan och kommit fram till att den var ca 142 cm över en mile. (4) Detta avslutade bråken om Flora Temple och hennes rekord för alltid.
Jag har inte lyckats hitta några anteckningar om när det sista loppet hölls på National Driving Park Track. Enligt Charles B. Hays, som köpte National Driving Park hölls det sista mötet ca 1886. Platsen kom att bli känd som National Fair Grounds. Den användes som uppvisningsplats under några år och revs inte förrän 1902. Jag minns att jag sommaren 1898 såg Buffalo Bill och hans Vilda västern-show med Buffalo Bill själv och Annie Oakley på den gamla National Fair Grounds Track. Samma år 1898 gjordes National Park Association om till tegelfabrik. Många av Kalamazoo mest framstående affärsmän var medlemmar i National Park Association.
Under National Driving Parks Storhetsdagar var det ett mekka för alla hästälskare och inte bara tävlingsfans, för årligen hölls Fair and Horse Show där för alla slags fina väg- och körhästar och utrustning och konkurrensen bland våra ledande stadsbor var stor att vinna priser i dessa klasser.
I det långrandiga och ganska överdrivna stilen på den tiden beskrev en lokal reporter en tur från Kalamazoo House med Samuel F. Goss från det stället, bakom ett par travston, ut till National Driving Park, och de långa meningar om de fina hästarna de mötte på resan.
Lie skrev:
”Det är allmänt känt att hästarna i Kalamazoo inte överträffas av de från någon annanstans i väst.
Längs Dowell Street kommer Robert Howard med sitt grå sto som tog första pris i klassen med familjehästar under förra National Horse Fair, och värdig av det var hon, för du kan knappast hitta hennes like i stil, snabbhet eller uthållighet mellan Detroit och Chicago, och vi dömde från utseendet på hans fru, som åker med honom, att hon håller henne lika högt som den stålgrå de lämnat hemma i stallet och vilken, tillsammans med hans stallkamrat, som nu äges av Hon C. Stuart, Mr. Toward erbjöd och nekade 2.200 dollar förra året.” ( 5)
Reportern informerar oss om att Kalamazoo ledande män hade hand om banan och marken och den nya läktaren, och att ett nytt rum ”där damerna kunde dra sig tillbaka” och ”bekvämligheter för officerare, domare, medlemmar av pressen och andra inbjudna gäster”, hade byggts. Här fanns också Joseph B. Cornell, med mustascher och allt som gjorde sig rik på vadslagning. På vägen tillbaka till Kalamazoo House möter skribenten till artikeln William A. Wood, VD för Michigan National, och hans bruna sto. När han kommer fram till Kalamazoo House hälsades han välkommen av den förnäma John Glynn, en av ägarna och ledande hästmän på den tiden.
Så vitt jag vet är det enda som finns kvar av den gamla National Driving Park och Flora Temples dagar är klockan som användes för att kalla tillbaka hästarna efter tjuvstart. Den användes i många år på Recreation Park Track. Efter stängningen av Grand Circuit-tävlingarna hamnade klockan hos George Steers som äger den idag.
På 50 och 60-talet var toppkuskarna Hiram Woo Ruff och James D. McMann, mannen som körde Flora Temple under hennes otroliga mile där. Sen kom en grupp män, bland dessa Orrin Hickok, John Splan, Budd Doble och Peter V. Johnston från Kalamazoo. Få människor i Kalamazoo idag förstår hur högt Peter V. Johnston stod bland de stora kuskarna och tränarna i historien. Han var så gott som den bästa. Det var Peter V. Johnston som körde passgångaren Johnston, döpt efter honom själv, till den första mileen i enkelvagn så fort som 2.10. denna häst satte senare i John Splans ägo världsrekord i passgång på 2.06 ¼.

John Splan berättar om en besökare i Kalamazoo 1882 när han tävlade travstoet Fanny Witherspoon, en väldigt snabb men väldigt egensinnig häst. På Kalamazoo skulle hon tävla mot en hingst vid namn Edwin Thoene ägd av den store Orrin Hickoc. Splan beskriver händelsen som följande:
”Från Chicago reste vi till Kalamazoo och tävlade Whiterspoon och Thorne. Innan denna tävling mötte jag Mr. Stewart, en gammal och respekterad stadsbo. Han berättade för mig att han, i sin ungdoms dagar hade klockat Flora Temple när hon gick sitt rekord på 2.19 ¾ på Kalamazoos bana. Han antydde att han inte väntade sig att någonsin få se en häst gå

snabbare. Under ett samtal samma morgon som tävlingen sa han att han hade hört mycket om andra hästar som hade gått snabbare än Flora Temple, men att han aldrig hade fått privilegiet att klocka någon av dem. Han sa ” Jag håller på att bli gammal och orkeslös, men om han skulle få ett sådant tillfälle skulle han göra sig mödan att komma ner.”När jag på eftermiddagen körde på banan mötte jag honom där och han sa: ”Jaha, här är jag och jag har min klocka med mig. Om jag inte den några hästar gå snabbare än 2.19 ¾ kommer jag att bli besviken liksom vinna ett rött äpple.”
I de två första heaten var Witherspoon långsam i starten och verkade lite ostadig och Thorne slog henne på 2.20. i tredje heatet kom hon iväg bra och de kämpade mot varandra vilket resulterade i att hon vann på 2.17, vilket jag med tanke på banan, är det snabbaste jag anser att hon travat.
Efter heatet sa min vän Stewart:
”OK, du har vunnit. Jag ska gå hem nu och jag tror att det var den sista gången jag såg en häst travar 2.17, så jag är rädd att min hälsa inte tillåter mig att komma till banan igen.” (6)
Om Kalamazoo aldrig hade haft hästtävlingar, om det där aldrig funnits en travbana skulle namnet Kalamazoo ändå aldrig glömts bort av hästfolk. Detta är pga tre men och en häst. Männen var Samuel A. Browne, Daniel D. Streeter och Peter V. Johnston, hästen var Peter The Great.
För att förklara, låt mig säga att den lätta körhästen, varmblodstravaren eller passgångaren, är rakt igenom ett amerikanskt djur. Andra hästraser och boskapsdjur importerades, men varmblodstravaren är rakt igenom amerikansk. Uppkommen och avlad här, och vi ger resten av världen linjer för att avla den typen av djur.
Alla varmblodshästar härstammar från en fullblodshingst vid namn Messenger, som importerade till Amerika 1808. Han var far till en häst som hette Abdallah och Abdallah var i sin tur far till Hambletonian. Hambletonian föddes 5 maj 1849. Han var född, levde sitt liv och dog i den lilla staden Chester i Orange Count, New York. Från honom härstammar alla travhästar som tävlar idag. De kommer alla från fyra hingstlinjer: Peter The Great, Axworthy, Bingen och McKinney. Idag är bara två av dessa dominanta, Peter The Great och Axworthy.
Det finns nästan ingen championhäst i någon division i sporten som inte bär dominerande blod från Kalamazoos Peter The Great. Ta t.ex. världschampiontravaren Greyhound med ett rekord på 1.55 ¾. Hans mor var Elizabeth, ur en av de sista kullarna föl efter den odödliga Peter The Great. Världschampionstoet är Rosalind 1. 56 ¾. Hon är efter Scotland, en sonson till Peter The Great; och den bästa levande avelshingsten till travare idag, Volomite, med ett rekord på att ha gett 19 tvåminutershästar och vars betäckningssumma är 5000 dollar, var själv en sonson till Peter The Great.
För att demonstrera hur dominant blodet från Peter The Great är i dag i gulddivisionen, kontrollerade jag summan på en travtävling under Grand Circuit på Sedalia, Missouri. I de elva efter varandra följande lopp jag kollade var vinnaren och tvåan av Peter The Greats blod. Antingen på pappas eller mammas sida och ofta hade båda kommit från antingen en son eller sonson till Peter The Great.
Hade Kalamazoo varit Jack Dempseys, Babe Ruths eller Ty Cobbs födelseplast skulle varenda människa i staden vetat det och vetat alla detaljer. Ändå finns det en häst som dominerar travvärlden men få människor vet mer än lösa detaljer om hans karriär.
Böcker har skrivits om denna stora häst och tävlingstidningar har haft tusentals sidor om honom. Hursomhelst ska jag kort ge bakgrunden till hans avelskarriär och tidiga historia i Kalamazoo.
På 1880 och 90-talet hade en skottsk-irlänsk man med cendréfärgat hår vid namn Samuel A. Browne, Kalamazoo Stock Farm på West Main Street. Browne tjänade pengar på skogsindustrin runt Muskegon. Som tyst partner i många av sina affärer hade han en annan framstående Kalamazooman; senator Francis B. Stockbridge. De var de första männen att betala 5000 dollar för en ettårig travare när det gav den summan för Bell Boy, en son till Electioneer och Beautyful Bells, uppfödd av senator Leland Stanford på dennes gård i Palo Alto, Kalifornien. På den tiden var Bell Boy den bäst stammade unghingsten i världen. Hans far hade äran att ge rekordhållande två- tre och fyraåriga hästar. Browne och Stockbridge tävlande Bell i ett år eller två innan de sålde honom för 3500 dollar och köpte Ambassador och Warlock, två välstammade hingstar. Snart efter att Bell såldes av Browne och Stockbridge dog han i en brand vilket var en stor förlust för avelsindustrin.
Bland de många dyra hästarna köpta av Browne för avel fanns ett sto vid namn Lady Duncan. Han betalade 3000 dollar för henne, ett högt pris på den tiden för vilken häst som helst. Han döpte om henne till Shadow och provade att tävla henne. Hon hade ett hett temperament och var ett totalt misslyckande som tävlingshäst, och Browne använde henne slutligen som körhäst och körde henne mellan sina timmerområden i norra Michigan. Han satte henne i aveln och hon gav flera föl, bland dem en ett litet brunt sto som Browne döpte till Santos. När hon var åring skickades hon till en försäljning av travhästar i Cleveland där hon köptes för 50 dollar på auktion.
Hon köptes av J. I. Case i Racine, Wisconsin, ägaren till den kända passgångaren Jay-Eye-See, den första hästen att gå 2.10 i enkel vagn. Case behöll henne bara några månader innan hen skickade henne på auktion i Kentucky där hon såldes för 470 dollar. Strax efter det köpte Browne tillbaka henne för en spottstyver. Han betäckte henne med sin hingst Ambassador, och vintern 1891 sålde han henne till Daniel D. Streeter för 1000 dollar.
Daniel D. Streeter var en kontraktor som jobbade med en stor järnvägsoperation på den tiden. Ha n levde på West Michigan Avenue på marken som idag ägs av Western Michigan Collage of Education och i det stora huset som nu är rektor Paul Sangrens hem.
Streeter ägde ett par ston och födde upp hästar i liten skala. Han fick två föl från Santos och 1894 skickade han henne till Battle Creek för att betäckas men en lytt grå hingst som hette Pilot Meduim.
Pilot Medium var en häst utan tävlingsrekord, men han var sonson till gamle Hambletonian själv, den stora avelshingsten. Fred Waud minns när han tog Santos till Battle Creek för betäckning. Resultatet av denna förening var ett långbent brunt föl kallad Peter The Great, döpt efter sin tränare och kusk Peter V. Johnston. Judson Graine, en välkänd, färgad man i vår stad, var stallpojke på Daniel D. Streeters gård och efter att hingsten var född hjälpte han till att ta hand om, köra in och träna honom.
Santos själv levde kvar som medlem i familjen Streeter till sin död 1916. Hon gav nio föl, varav fyra; Episode, Chimes of Normandie, Anvil Chorus och Nautilus, blev bra avlesston. Ett föl, Shultsworthy exporterades till Ryssland, och Peter The Great och Malcom J. Forbes blev kända avelshingstar till travare. Inget annat sto har någonsin gett två söner som i sin tur gav mer än hundra tävlingstravare.

Peter The Greats tävlingskarriär var inte särskilt lång. Han var en mycket svår häst att träna, hans trav var ojämn, och Johnston hade problem med att balansera honom ordentligt och få honom att hålla travet i hög fart. Det var nödvändigt att först använda tunga skor med tåvikter på honom, och under en tid bar han så mycket som 567 gram på varje framhov. Johnston jobbade väldigt hårt med honom, men lyckades bara starta honom en gång under hans första år som tävlinghäst, tvååringsdivisionen i Ketuckyderbyt som gick varje år på Lexington. Där, under sin första start som tävlingshäst, gjorde unghingsten väldigt bra ifrån sig och kom tvåa.
Året därpå, 1898, när Peter The Great var tre år, hade Johnston problem och fick praktiskt taget börja om från början så hingsten verkade ha glömt allt han lärt sig åter innan. Det var det ena efter det andra som hindrade honom från att komma till start, men hur som helst så verkade han redo sent i september och skeppades till Lexington där han den 6 oktober 1898 startade i treåringsdivisionen i Kentuckyderbyt. Detta var det största loppet för treåringar på den tiden. Peter The Great vann tävlingen lätt på vad som ansågs vara en otrolig tid. Heaten var 2.15 ¾, 2.14 ½ och 2.12 ½. Det sista heatet på 2.12 ½, satte ett nytt världsrekord för treåriga travare och orsakade stor sensation eftersom han hade blivit totalt förbisedd av spelarna.
Succén på Lexington ledde till att Peter The Great såldes till en rik sportsman från Boston, J. Malcolm Forbes för ett rapporterat pris på 20.000 dollar. Året därpå placerades i händerna på en annan tränare, Henry Titer, som tävlade honom till fyraåringsrekordet 2.07 ¼, en mycket snabb tid på den tiden. Sen blev han halt och pensionerades permanent från banan.
Under de dagarna ägde många rika män snabba hästar som de körde för nöje och tävling, speciellt på vintern då det var snö. Det var detta syfte som nu Forbes önskade använda Peter The Great, men det var en roll som inte passade honom. Han var en klumpig häst, med oren gång och svår att träna och köra.
Historien berättar att en dag då Forbes körde honom för släde, halkade Peter The Great och föll sprattlande på gatan. Detta var så förödmjukande och förnedrande för Forbes att han degraderade Peter The Great till en undanskymd plats i stallet där han gavs liten uppmärksamhet och aldrig visades för besökare om de inte bad om det speciellt.
Medan Mr. Forbes var en ganska stor uppfödare av hästar, använde han Peter The Great väldigt lite till detta, men när han var åtta år sågs hans första avkomma på tävlingsbanan, ett sto vid namn Sadie Mac. Hon var en sensation från första början. Hon svepande som tvååring längs banorna. Men Forbes hade inga högre tankar om Peter The Great för det och på hösten skickades han till Old Glory-auktionen i New York. När Peter The Great kom in i ringen var han i ganska dålig kondition och de bjudande som viste att Forbes hade blivit arg på honom var inte särskilt intresserade. En av travjournalisterna. Will Logan Jr., som var ett stort fan till hästen, övertalade en rik vän att köpa honom och slutbudet var 5000 dollar. Köparna var Peter Dunyea själv och William E. Stokes från New York City. När Forbes fick veta att hingsten hade gått för 5000 dollar talade han om för Ed Tipton som var ansvarig för försäljningen att det var den bästa han någonsin gjort. Daniel D. Streeter hade velat köpa tillbaka honom, men var inte villig att betala mer än 2500 dollar för honom.
När Stokes fick veta att Dunyea hade köpt Peter The Great och att han var halv ägare till honom var han inte alls glad och funderade på att skicka honom till England. Om han hade gjort det skulle det ha varit slutet på hans karriär då England är ett av de få länder där den amerikanska travaren aldrig accepterats och där det inte går några travlopp.
Efter att ha sålts till New York skickades Peter The Great till Patchen Wilkes Farm i Lexington, där han stod tills han var 20 år gammal. Från honom kom många av de finaste tävlingshästarna på den tiden och i spetsen för den stod Peter Volo, vars rekord är 2.02, som i sin tur gav Volomite, den bästa avelshingsten till travare som världen någonsin sett.
När Peter The Great var 20 år gammal köptes han för 50.000 dollar av Greenly Winings för Stouhton A. Fletcher, en förmögen bankman i Indianapolis, och han placerades som huvudhingst på hans Laurel Hall Farm. Han levde till 1923 då han dog 28 år gammal. Winings talade en gång om för mig under Grand Circuit här i Kalamazoo, att när de köpte hästen för 50.000 dollar hade de flesta hästmänniskor trott att Fletcher var tokig, men under de åtta år han hade honom hade han tjänat 400.000 dollar.
I september 1949 såldes en av Peter The Greats sonsöner, Nibble Hanover 13 år gammal, för 100.000 dollar kontant då han köptes av stuteriet som fött upp honom, och han placerades i aveln med en betäckningssumma på 1000 dollar. Detta är det näst högra pris som betalats för en travhingst.
Peter The Great var far till 661 hästar med standardrekord, det betyder 2.30 för travare och 2.25 för passgångare.7 Idag bär fler varmblodstravare blodet från Peter The Great än någon annan häst som någonsin levt.
För några år sedan placerade Charles B. Hays i hörnet West Michigan Avenue och vände på Giessen Road, strax öster om golfbanan, en stor sten med en bronsplatta på. På bronsplattan finns en inskription som markerar Peter The Greats födelseplats och gravplatsen för hans mor Santos.
Förr, i början på århundradet då alla ägde en egen körhäst, fanns det en antal banor i Kalamazoo County. T.o.m. innan det, från 1858 till 1878, har det funnits en banan på en halv mile vid Schoolcraft, lokaliserad norr om Grand Trunk Railroad-banan och väster om New York Central-banan, men nu öster om vad som nu är U.S 131. Det fanns inga läktare eller byggnader, det var bara en bana dit de lokala människorna kunde komma, ta med sig sina hästar och tävla med dem, omringade av en staket och ca 20 tunnland.
En annan bana i Kalamazoo County som var känd under den senare delen av förra århundradet var Kibybanan som låg öster om Galesburg och norr om vad som nu är M 96. Denna bana ägdes och sköttes av William S. Kirby om vilken en tidning hade följande att säga:
”Han… började att föda upp hästar på sin fars gård och hans hästar innefattade Harry Noble som han hade fött upp sedan han var föl och vars rekord (som femåring) 1890 var 2.17 ½… han har 30 varmblodstravare på sin gård och har den bästa banan på en halv mile för snabbkörning av sina djur i Staterna. Han har också det största träningsstallet i Michigan och är ägare till passgångaren Albatross vars rekord är 2.18 ¼.
Hans stall inkluderade också Apollo Wilkes, rekord 2.29 ¼, Emma Baich vars rekord är 2.20 ¼, har vunnit fler tävlingar än någon annan häst i Staterna, då hon vunnit 13 av 14 lopp senaste säsongen (1891)…
Mr. Kirby tränade 21 hästar 1890 och har 18 tävlingshästar under sin bevakning i dagens läge…
(Mr. Kirby) körde över 112 tävlingar 1891 och under träning av sina djur kunde han köra mellan 9 och elva mil om dagen. ” (8)

Tävlingar hölls på Kiby Track så sent som 1904 eller 1905, men iom Recreation Park så mattades den av och platsen blev slutligen en kycklingfarm.
Många av Kalamazoos affärsmän och idrottskaraktärer ägde hästar som de trodde var snabba och de tyckte om att ta ut dem i snön under vintrarna. 1909 stängde stadskonsulatet av gatorna som korsade South Byrdick Street från Burr Oak till South Street vissa eftermiddagar varje vecka i syftet att tävla med hästarna. Vändpunkten var Burr Oak, men loppet började egentligen på Vine Street och fortsatte på Lovell Street, med sträckan till South Street använd till att stanna och vända. Hästarna ägdes och kördes av män som Urial K. Baich, Charles

Waterman, Charles Cornell, bröderna Fred och Edward Waud, Orlando Bassett, William P. Engelman och många andra. Snöbanan på South Burdick Street var öppen varje vinter till 1913.
Som påföljd av att National Driving Park Track stängde var Kalamazoo utan bana för en kort tid, men hästintresset var fortfarande stort, över hela landet var folk hästtokiga. I många år hade hästmänniskor sett fram emot en travhäst som skulle gå en mile snabbare än två minuter. Många trodde att den dagen aldrig skulle komma, och diskussionerna om detta var möjligt hade pågått i flera år. Experter hade gått så långt att de hade fastställt att det var fysiskt omöjligt. Ändå, år 1897, hade passgångaren Star Pioner gått en mile precis under den magiska tiden 2 minuter i enkelvagn, på 1.59 ¾ på Readville, Massachusetts. 1903 hade Lou Dillon trollbundit travvärlden med sin snabbhet. Det lilla stoet från Kalifornien hade börjat sin säsong utan travrekord av något slag, och den hösten på Readville Track, travade hon en mile på 1.58 ½. Hon var före sin tid och ingen som någonsin bevittnat hennes flygande steg och underbara personlighet kan glömma henne. I många avseenden har hennes like aldrig skådats, och bara en handfull travare har någonsin gått snabbare.
Så Kalamazoo var redo för en ny bana, och 1902 gick en grupp affärsmän samman och formade en förening som köpte en gård på Lake Street, öster om Kalamazoo och där byggde de Recreation Park. En bana lades ut och några tävlingar hölls där 1903 för första gången. Kalamazoo hade precis gått med i Great Western Grand Circuit 1904 och 1908 hölls det första Circuitmötet på Recreation Parks oval. From då till 1931 var Kalamazoo den stora banan, höll de bästa tävlingarna och höll 24 i rad.
Historien om Recreation Park är mycket också historien om en man, William P. Engelman. Han var sekreterare och ordförande för organisationen under hela sin aktiva karriär. För människorna i Kalamazoo, oc1000-tals hästmänniskor i landet var Grand Circuit-tävlingar i Kalamazoo och ”Big Bill” Engelman synonymt.
Han var en stor personlighet, kraftig, bufflig, tuff och under allt detta, en man snäll som ett lamm med ett hjärta av guld. Som många ledande affärsmän i Kalamazoo under hans tid hade han börjat i krogbranchen i sydvästra hörnet av Burdick och Water Street. Och som många män med hans passion älskade han diamanter, och bar alltid två stora perfekta stenar. En på skjortkragen och en som ring. Han var en enorm man, vägde 130 kg, men han var aktiv, energisk pigg och absolut ärlig i sina affärer. Hästmänniskor hade den största respekt för honom och hans ord ifrågasattes aldrig i en affär.
Det var mitt privilegium att umgås med Mr. Engelman från ca 1915 fram till hans död 1938 då han var 82 år gammal.
Många gånger under dessa år skulle han säga till mig: ”Leon, det finns bara en sak i mitt liv som jag skulle ändra på om jag fick leva det igen. Jag skulle aldrig ha blivit krögare. En gång krögare, alltid krögare.” Och han lade oftast till, som en slags eftertanke: ” Men jag drev alltid en bra krog, och jag gjorde alltid min bokföring. Jag behövde aldrig ropa efter polis för att kasta ut någon från mitt ställe.”
Mr. Engelman ägde hästar i sin ungdom, tränade några av den själv, och under en tid ägde han tillsammans med Frank H. Miham, chef för Bryant Paper Company, ett stall med hästar som de tävlade i Michigan Fair Circuit. Men när det kom till Grand Circuit så tyckte han inte att det var någon mening med att vara både tävlingspromotor och hästägare så han sålde alla sina hästar och ägde aldrig en tävlingshäst igen. På många vis var han inte mycket till hästkarl: han visste och brydde sig lite om stam eller blodslinjer, han var enbart en promotor, och en oöverträffad sådan bland Grad Circuit-sekreterare. Han visste hur man arrangerade klasser för hästar som attraherade hästmänniskor och han visste hur man gjorde ett program som drog publik. Publiken hade liten vetskap om vad som föregick bakom kulisserna på stora tävlingar där vinstpengarna fanns och hur vadslagningen hanterades. På den tiden kom de stora summorna nästan uteslutande från anmälningsavgifter som ägarna själva betalade. Kalamazoos anmälning för tävlingarna med vinstpengar stängde i februari eller mars, då en liten del av vinstsumman, 1 %, betalade av alla anmälda. 1% till betalades i april, 1 % i maj, sen 3 % dagen föra tävlingen i juli. Många hästar som verkade bra i februari var halta eller kunde inte leva upp till förväntningarna i när tävlingsdagen närmade sig. Så av de 30 eller 40 hästar som anmälts i februari startade kanske bara sex eller åtta stycken i juli, men anmälningsavgiften som betalats utgjorde vinstsumman. Det gamla metoden var att dela upp pengarna mellan det fyra första hästarna över mållinjen var på 50, 25, 10 och 5 %. Detta var accepterades sedan länge av hästmänniskor, men Engelman hade en annan teori: han trodde att när man bestämde sig för att anmäla en häst till en tävling så hade man två frågor: ”Hur stor är vinstsumman: vad får jag om jag vinner?” och ”Hur stor chans har jag att få tillbaka mina pengar?” Han kom därför upp med ett annat system än vad som vanligtvis användes. T.ex.; med början 1924, under åren då Kalamazoo höll passgångerderbyt med 25.000 dollar i potten, det största loppet för passgångare på den tiden, delade han upp pengarna som följande: 15.000 dollar till vinnaren, 4000 till tvåan, 2000 till trean och 1000 till de fyra nästföljande hästarna.
Förhållandena begärde att anmälningsavgifterna skulle betalas 15 februari men en summa på 500 dollar, och sedan 500 dollar som skulle betalas dagen innan loppet, alltså en totalsumma på 1000 dollar för att starta. Vinstsumman på 15.000 dollar skulle locka många hästar att anmäla sig, och så många som 63 stycken ett år. Efter att de betalat 500 dollar, uppmuntrade att starta av det faktum att sju hästar skulle vinna minst 1000 dollar, då den kände att de skulle komma i alla fall sjua. Resultatet var att så mänga som 19 hästar startade i det stora loppet.
1908 när Kalamazoo gick med i Grand Circuit var det den minsta staden i organisationen. Efter tävlingarna 1907 hade det gjort en vinst på 4000 dollar. Frank Milham, chef för den lokala föreningen sa till Mr. Engelman: ”Använd till Grand Circuit.” och den vintern var Engelman på tävlingen som hölls på Toledo. På den tiden var både Great Rapids och Detroit med i Gran Circuit och chefen för Detroit var Daniel J Campau, som inte tålde tanken på att en liten stad som Kalamazoo gick med i ett sådant utvalt sällskap. Hans mening var att förhindra att Kalamazoo kom med och Engelman kom tillbaka som en ganska missmodig man. Men samtidigt hade reformer slagit till i Cleveland och det blev förbjudet med vadslagning. En månad efter att Kalamazoo hade nekats inträde hoppade Cleveland av Grand Circuit för tillfället. Detta ledde till ett hål i schemat och Engelman var snabb att förnya sin ansökan. Denna gång accepterades den, trots att Kalamazoo inte förrän ett år senare officiellt röstades som medlemmar i Grand Circuit.
Kalamazoos affärsmän var överlyckliga över tanken att vara medlemmar ett sådant utvalt sällskap. Varje affärsman i staden bidrog med saker för att få mötet framgångsrikt. Nya stall byggdes vid banan och tredje veckan i augusti 1908 kom Grand Circuit till Kalamazoo.
Då verkade olyckan slå till igen. Vädret hade varit torrt och varmt och banan var hård som cement. När hästmännen flyttade in var de inte alls nöjda. De gjorde narr av banan, och för att vara ärlig så hade Kalamazoo aldrig en bana som kunde jämföras med de andra städerna i Circuit. Det var hård och slog hästarnas hovar. De gjorde narr av banan, och för att vara ärlig så hade Kalamazoo aldrig en bana som kunde jämföras med de andra staderna i Circuit. Det var hård, slog hästarnas hovar, de kunde inte gå fort på den och kuskarna sa att de inte skulle starta en häst för de var rädda att de skulle bli halta.
Engelman hade nästan slut på tålamod då han gick över banan och möttes av den nu bortgångne Edward F. Geers, känd av 1000-tals hästälskare som Pop Geers, en av de största hästkarlar som någonsin levt. Geers stannade Engelman och sa
”Son, du har lite problem, visst?”
Engelman erkände att det var det minsta han hade.
”Ok,” sa Geers, ”om du gör precis vad jag säger till dig så tror jag att jag kan hjälpa dig.”
Engelman var redo att pröva dag som helst. Geers frågade hur många vattenvagnar banan ägde. De hade en vilket inte var tillräckligt. Hur många kunde de skaffa? Engelman sa att han skulle ta varenda vagn i staden om de så var tvungna att köpa dem. Mr. Geers sa:
”Ta hit dem med hästar och kuskar.”
Charles B. Hays höll på med ett stort byggprojekt i Hays Park och han hade två vattenvagnar. De säkrades snabbt. Kalamazoo Coal and Sprinkling Company ägde fyra till vilket användes för att vattna gatorna inne i stan. Företaget ägdes av Sheridan W. Taylor och han var ett stort hästälskare och nära vän till Alonzo McDonald och Fred Egan, två ledande Grand Circuit-kuskar. Han skickade genast ut all sin utrustning. De sju vagnarna skickades ut på den torra banan och de dränkte den med vatten hela den dagen och natten. Nästa morgon gick en harv över banan och vid klockan två var banan i tävlingskondition.
Kalamazoo hade en underlig bana: den kunde stå emot mer regn än någon annan bana i landet och forfarande vara tävlingsbar. Jag har sett det regna en hel förmiddag och ändå blåste det damm på banan vid klockan tre eftermiddagen. Ytan såg lös och asklik ut under normala förhållanden, men hästarna, speciellt passgångarna, verkade göra lika bra tider på den som de gjorde på andra finare banor.
Tävlingen 1908 var en stor succé, både finansiellt och på alla andra sätt. Faktum är att den drog in mer pengar än någon annan av de 23 gångerna som följde denna.
1909 fördes Dan Patch, 1.55 ¼, den tidens snabbaste passgångare, till Recreation Park, och ett av mina tidigaste minnen är hur jag såg honom sätta banrekord på 2.01 ¼, ett rekord som stod i många år. Mer än 20 år efter det skulle den finaste körhästen i världen besökte banan, inklusive Single G. 1.58 ½, ”Hästen som tiden glömt.” Han tävlade från att han var tre år tills han var 18, han vann 99 lopp, fler än någon annan häst i någon åldern, gångart eller kön. Vi har också här Peter Manning, 1.56 ¾, en gång championtravaren Margariet Dillon och många andra.
Tiden fortsatte och många av de män som hade varit mest aktiva under de tidiga dagarna gick bort. Män som Daniel D. Streeter, Peter V. Johnston, Frank H. Milham, Edwin C. Dayton och andra. Ca 1920, genom Charles B. Hays besvär, blev organisationen uppmärksammad igen och andra lokala affärsmän var intresserade, det var 19 aktieägare och alla hade 100 aktier var. Tävlingen 1921 och 1922 var ganska små och publiken var inte stor. Hästen höll på att bli någon förlegat, bilar knuffade dem undan tronen och traktorer kom till större användning på gårdarna. Någonting måste göras för att förbättra situationen.
1923 blev Kalamazoo Exchange Clum intresserade i tävlingarna. Medlemmarna i klubben sålde sitt namn till en tävling för reklamsyfte och banan fick flera hundra för detta. Efter detta gick tävlingar som Park-American Hotel Stake, Kalamazoo Ice and Fuel Company Stake osv. Travtävlingen om 1000 dollar, förr under namnet Paper Mills Purse döptes till Kalamazoo Exchange Club Stakes. Varje år höll klubben en bankett för de besökande hästmännen, ett drag som gav mycket good will bland ledande kuskar och ägare som brukade besöka vår stad.
Tills nu hade passgångare varit mer eller mindre föraktade. 1923 hade det största loppet för äldre passgånger en prissumma på 3000 dollar. Harry O. Reno i Chicago tyckte att det skulle finnas ett större lopp för passgångare. Han ville att endel föreningar skulle ge en stor summa till passgångare och tjäna på detta. När Mr. Engelman åkte till mötet för Grand Circuits ledare i januari 1924 på Syracourse, New York, lät han de andra få höra om idén. Ingen trodde att de var någon bra idé. De tyckte att Reno var en idiot som var galen i sina en trebent passgångare han ägde vid namn Trampalane, som han trodde var en ny Dan Patch, och de ville inte vara del av hans affärer. Saken diskuterades i Kalamazoo och det beslutades att man skulle bjuda in Reno till tävlingarna tillsammans med cheferna för Recreation Park. Han var glad över att komma för han kom ingen vart med de stora och viktigare banorna. Resultatet blev att Kalamazoo tog över kampanjen för loppet, gjorde reklam för det och mottog en stor inträdessumma. Passgångarderbyt med 25.000 dollar i vinstsumma gjorde mycket för att öka intresset för körsporten under åren 1924-31.
Engelman var en bra promotor och reklamman. Han täckte hela sydvästra Michigan med affischer och showkort en månad innan tävlingen. Varje liten landby hade varje vecka nyhetsartiklar och reklamannonser, de lokala tidningarna hade artiklar och bilder om de ledande derbykandidaterna. Han trodde mycket på färgsättning i reklam och hans favoritfärger var rött och blått. Han brukade säga till sin tryckare;
”Jag vill ha det röda R-Ö-T-T och det blå B-L-Å-T-T.”
Han skickade hundratals brev till hästmänniskor för att värva anmälningar till hans tävling och hade i varje brev en journal över Kalamazoo tävlingar. Det betalade sig.
Jag skulle inte kunna lämna William P. Engelman utan ord om hans bästa reklamkampanj. Konstigt nog så handlade det inte om en hästtävling utan om en tågkrasch.
Åren 1910, 1911 och 1912 hade han hand om ett lopp på Recreation Park som han kallade Interstate Fair. 1911 letade han efter en attraktion, något som skulle dra folk och som inte skulle kosta för mycket. Han kom slutligen på idén om en kollision mellan två lok. På den tiden fick besökarna veta om loppen genom att det ropades ut i staden från spårvagnar som hade sin rutt från Washington Avenue, under Pennsylvanias järnväg och över Grand Trunk, och en sväng på tvälingsbanan. Engelman arrangerade tillsammans med Michigan Central Railroad att få köpa två gamla skrotlok i Jackson för 300 dollar. De skulle levereras till honom på tävlingsbanan. Han arrangerade med en spårvagnsbolag att lägga ett tillfällig räls till mitten av tävlingsbanan. Båda ändarna skulle höjas upp med en ”bock” av däck. På söndagen innan tävlingen körde han loken från Jackson till Kalamazoo, båda med stora banners som sa att ett av dem skulle användas i en frontalkrock. De stannade vid varje station längs rutten, och alla som såg detta vart exalterade och kom i drivor till Recreation Park. Aldrig hade det varit en sån stor publik som den dagen. Polisen och sheriffen gjorde allt de kunde för att hålla folkmassan undan den tillfälliga banan. De gamla loken var upphettade och hade några dynamitgubbar i fronten för att få en stor smäll när de kolliderade. När Engelman signalerade med sin hatt öppnade maskinisterna spjällen för fullt och hoppade. Det påföljande kraschen, smällen och ångan gjorde publiken mer än nöjd. Dagen efter sålde Engelman loken, där de låg, till Oscar Gumbinsky för 300 dollar, priset han själv betalat för dem. Det var vad han kallade en perfekt reklamkampanj. Hans enda kostnad var reklamen, resten var vinst.
Hästägarna, kuskarna och publiken till Gran Circuit var förmögna människor som visste hur man spenderade pengar. Under veckan för Grand Circuit var hotellen fullbelagda, matställena blommade, skyltfönstren dekorerades, för att göra så besökarna kände sig välkomna och berättade om nästkommande semestersäsong. Veckan för Grand Circuit var deras mest lönsamma under hela året. Detta var bilden under de stora åren.
Sent på 1920-talet verkade intresset för hästan dala i Kalamazoo. Alla var biltokiga. Stader undergick en expansion. Många aktieägare var övertygade om att tiden hade kommit då det var dags att sälja Recreation Park med dess mer än 100 tunnland och dra sig ur hästaffärerna. De var så övertygade att Kalamazoo Gazette 1929 annonserade att så skulle ske.
Men några av hästälskarna i styrelsen trodde att tävlingarna skulle kunna fortsätta och att det inte skulle visa på någon förlust. De bönade till rika affärsmän, mest i öst, och dessa män köpte ut de lokala aktieägare som förlorat intresset, och Kalamazoo fortsatte tävlingarna till sommaren 1931. Depressionen var då som värst och få tävlande resulterade i stora pengaförluster. Det var uppenbart att körsporten inte längre gick att tjäna pengar på, så Grand Circuit lämnade Kalamazoo, och återvände troligen aldrig.
Skatter och räntor som följde 1931 år förluster, hade placerat egendomen på Recreation Park på minus 15.000 dollar. aktieägarna fick tillfälle att sälja marken men var hoppfulla att den kunde baras som tävlingsbana och nöjespark. Därför var de rådde de styrelsen av överlevande att acceptera marken som gåva, och lägga bördan överst. Resultatet blev att landsbygden ägde marken, renoverade den och byggde en stor byggnad och många tillhörande stall. Det verkar som att Recreation Park kommer att finnas kvar i många år som nöjespark för människorna i Kalamazoo County.

1 )Denna tidning tycktes innan Kalamazoo County Historical Societys möte 14 november 1949.
2 )Kalamazoo Gazette 16 juli 1858.
3 )Detriot Free Press 21 oktober 1859.
4 )Kalamazoo Gazette 30 augusti 1860.
5 )Kalamazoo Telegraph 21 augusti 1867
6 )John Splan ”Life with the Trotter”, 162 (Chicago 1889)
7 )Splan definierar varmblod som de som ” antingen är innehavare av ett rekord på 2.30 eller bättre själva, har gett en 2.30-travare eller är efter ett sto som har gått 2.30.” Splan, ”Life with the Trotters”, 238.
8 )”Portrait and Biographical Record of Kalamazoo, Allegan ande VanBuren Counties” 564 (Chicago 1892).jag står i skuld till Mr. Edwin J. Stevens för denna och mycket annan information i denna

Scotland

Flora Temple