Ett
bad i stål!
Den del av
travsportens stamböcker som handlar om
travare från USA - och det är den
övervägande delen - har ett gemensamt
och relativt komprimerat källflöde.
Vill man gå
tilbaka ända till slutet av 1600-talet
finner man den för alla amerikanska
travare gemensamme stamfadern, The
Darley Arabian.
Men man
behöver ingalunda göra en så lång resa
till avlägsna tider för att finna den
gemensamme nämnaren: det går bra att
söka sig till det engelska fullblodet
English Mambrino (ca 1790) och det är
rätt att också stanna vid den moderna
travarens stamfader Hambletonian 10, som
föddes 1849.
Från
Hambletonian 10 förgrenar sig sportens
hingstlinjer via tre av Hambletonian
10:s söner: Electioneer, George Wilkes
och Happy Medium.
Från George
Wilkes kommer Axworthy och McKinney,
från Happy Medium stammar Peter the
Great och från Electioneer strålar
Bingen ut.
Just
Axworthy, Bingen, McKinney och Peter the
Great är de fyra stora stamhingstarna
inom travsporten. I vårt Vinternummer
1983 presenterade jag fakta i ord,
siffror och bild kring "travsportens
farfarsfarfar Peter the Great". Den
utredningen följdes i Vinternumret 1984
av historien om och historierna kring
"Travets revolutionär Axworthy".
Nu har
tilfället kommit att presentera "McKinney
- hästen av stål och styrka".
I dag är
det ett faktum att McKinney's
hingstlinje för en tynande tillvaro -
utom i Frankrike där den är stark och i
Sovjet där den möjligen kan vara av
åtminstone någorlunda betydelse. I
Sverige har vi rent oblandat amerikanskt
blod med direkt anknytning till McKinney
på hingstsidan i King Bunter's linje.
Men i USA finns inga av sådana i rakt
led fallna söner till McKinney.
Likväl var
McKinney under detta århundradets tre
första och förra århundradets sista
decennium avelskungen i världens
travsport. Vad som hände egentligen när
hans ätt föll i hemlandet är inte svårt
att förstå: McKinney-hästarna var endast
sällan, de liknade sin fader därvid,
tidigt utvecklade. De passade inte i den
nya tidens rusande travsport med de
största loppen för två- och treåringar.
McKinney
tävlade själv under en tid då det
krävdes tre heatvinster innan en segrare
korades. Det passade honom. Han klarade
att tävla i åtta heats och att vara med
säsong efter säsong.
Dessa drag
förärvde han. Några av alla tiders mest
stålhårda travare var ättlingar till
honom: sådana som San Francisco och
Hazelton. Vi skall i sammanhanget inte
glömma Sveriges egen King Bunter - ännu
som fyraåring en svag travare men pigg
och alert vid tolv års ålder.
McKinney
satte sannerligen sitt märke på sina
ättlingar. Han var en häst för men inte
före sin tid som gick under inför nya
krav på tävlingshästen. Jag är övertygad
om att många hästägare och tränare som
stirrar på en fyrbent trasig talang i
boxen säkert skulla ha trivts om några
droppar stålblod från McKinney kunde ha
pressats in i den nya tidens travare där
tidig talang inte alltid kombineras med
tålig tuffhet.
Knappast
någon enda amerikansk-ättad travare av
klass står dock utan McKinney-blod.
Tvärtom finns McKinney's namn i många
repriser i stamtavlorna på de bäste
hästarna. Man började blanda in
McKinney-blod redan då de moderna
stamhingstarna Scotland/Volomite
producerades på 1920-talet. Man har
fortsatt med det.
Den här
artikeln skall inte ses som gravstenen
över en fallen hingst - utan som ett
försök att sätta in några hästar i deras
historiska sammanhang och berätta om
deras roll i dagens travsport. |
Hästen som
tillhörde Vilda Västern!
I olikhet med de
flesta andra under ett döende 1800-tal travande
stjärnor tävlade inte McKinney på vare sig Long
Island, staten New York eller i Kentucky.
McKinney tillhörde
vilda västern. Ett bättre namn på Kalifornien
fanns i dessa dagar säkert inte. McKinney hörde
till den gryende rikedomens stat och tid. Han
tävlade inför män som inte hade mer makt än
deras revolver räkte och han blev deras favorit.
Vägen för McKinney
till västerns utposter var märklig.
Under 1870- och 1880-talen riktades travvärldens
intresse mot George Wilkes, den lille sonen till
Hambletonian 10, som tycks ha varit den förste i
travhistorien att bredda sin bakaktion - ett
drag som han förärvde.
Till George Wilkes
och hans söner åkte stona i stora mängder och
det betydde i allmänhet en trip till Kentucky.
Bland George Wilkes' bästa söner fanns Baron
Wilkes, Red Wilkes, Jay Bird, Alcanatara och...
Alcyone, vilken senare kom att bli fader till
McKinney. Alcyone's moder Alma Mater var efter
stoproducören och utställningshästen Mambrino
Patchen. Alma Mater kom från fullblod och det
måste anses av stort intresse notera att hon var
en medlem av den s k Fair Play-linjen vars
triumfkort var och är supergaloppören Man O'War
- till denna dag det mest berömda och omskrivna
fullblodet i världen.
Språngavgiften på
George Wilkes var rekordhöga 400 dollars men
Talbert hade säkert ingen anledning att ångra
sig. Alcantara fick rekordet 1.28,9 och
dominerade sin kull. Han såldes för 15.000
dollars, fikk 175 segrande avkommor och 84 söner
i aveln. Han finns i stamtavlan på den grå
fantomen Greyhound 1.11,6 - liksom hans broder
Alcyone.
Det är dock
Alcyone, McKinney's fader, som vårt intresse
koncentrerar sig. Han var en sämre tävlingshäst
än sin bror. Han plågades av en dålig rygg och
fikk endast rekordet 1.31,4.
På något sätt måste
Alcyone dock ha imponerat på travfolket. Elizar
Smith från Massachusetts, samme man som betalat
15.000 dollars för Alcantara, köpte Alcyone för
20.000 dollars. Då var Alcyone en plågad
åttaåring - två år senare var han död. Då fanns
han på et stuteri i New England.
Historiskt
betraktat ändrade Alcyone's tidiga död
travhistorien. Han hade några föl i Kentucky och
han fick två kullar uppe i norr. Resultatet från
dessa hästars travande på tävlingsbanan var
häpnadsväckande.
Alcyone, som stod
endast c:a 150 cm över manken, var även en
champion i utställningsringen. Han lär ha varit
ytterst elegant och fullblodslik.
Rosa Sprague var
nämligen stor och "något simpel" men en hårdför
häst och tydligen med tilltalande aktion.
Kanske var det just
detta drag som fick Kentucky-uppfödaren H H
Wilson att sända sitt femåriga, rekordlösa sto
Rosa Sprague 160 svenska mil från det
hingstfyllda Kentucky till Alcyone år 1886.
Det var på detta
sätt McKinney kom till. Rosa Sprague, e Governor
Sprague 1.27,3 e Rhode Island 1.27,1 u Bella
Brandon e.Hambletonian 10, lämnade aldrig något
annat föl av värde.
Kalifornien - här
kommer jag!
På våren
1887 föddes McKinney i Abdallah Park, Lexington,
dit Rosa Sprague skickats hem efter besöket hos
Alcyone. Två år senare kom irländaren Charles A
Durfee till Kentucky och köpte den tvååriga
McKinney - då inte ens inkörd - för 1.500
dollars, vilket var ett rejält pris i dessa
dagar.
McKinney togs
direkt till Kalifornien och placerades hos den
berömde Jim Durfee, där han stannade i 13 år.
McKinney fick
förvisso jobba för havren. Redan vid sin ankomst
till Kalifornien två år gammal betäckte han 20
ston de första 30 dagarna. Året därpå fick
McKinney en förberedande avelssäsong innan han
deltog i sex lopp om småsummor och mot äldre
hästar. Han vann fem av de sex loppen med en
bästa tid på 1.31,4. Han verkade från början
mera tuff än speedig.
McKinney fortsatte
utvecklas som fyraåring och vann samtliga åtta
lopp han deltog i (för att vinna ett lopp
krävdes alltid tre heatsegrar) med en bästa tid
på 1.25,2 i reguljärt lopp.
McKinney avslutade
sin fyraårssesong i Stockton med ett
rekordförsök som gav tiden 2:12 ½ (1.22,4),
vilket var nytt världsrekord för fyraåriga
hingstar. McKinney's marsch mot nationell
berömmelse hade börjat.
Avel, tävling -
avel, tävling!
McKinney
betäckte runt 190 ston som femåring och kom
först sent på hösten åter på tävlingsbanan där
han segrade i tre av fem starter. Detta var 1892
och året därpå, då McKinney var sex år, såg
honom ta farväl av tävlingsbanan med endast två
starter på hösten efter en ny avelssäsong med
över 170 ston.
McKinney förlorade
sin första start men i nästa - en av
travhistoriens mest berömda löpningar som gick
över åtta heats - lyckades McKinney vinna heaten
två, sex och åtta för att stå som slutsegrare.
Loppet kördes över två dagar, den 23 och 25
september (den 24 var en förbjuden söndag) 1893
på Stockton-banan och en prissumma på 1.000
dollars. Det skall dock slås fast att prissumman
betydde litet eller ingenting i jämförelse med
vadhållningen, som dels gick man mot man, dels i
särskild pool.
Bästa sättet att
beskriva en löpning av så oerhörd hårdhet torde
vara att publicera resultatlistan. De många
siffrorna längst till höger är respektive
hästars placeringar i de åtta heaten. Tiderna
längst ned är segrande noteringar i respektive
heat. Översatt till kilometertider travade dessa
hästar - födda för ett sekel sedan - 1.22,7 -
1.21,6 - 1.21,7 - 1.23,3 - 1.24,5 - 1.24,8 -
1.24,7 - 1.28,3!
Det måsta ha varit
fantastiska hästar! Dåtida banor, sulkies,
träningsmetoder, veterinärvård kan förstås inte
jämföras med dagens - men hästarna travade!
Fort!
Slutgiltigt in i
avelsboxen
Som allt
startade McKinney i 21 lopp (76 heats), vann 17
och var tvåa, trea, fyra och oplacerad en gång i
varje position. Han tog sitt rekord 1.21,6 i
ovannämnda fantastiska lopp.
Ston från hela USA
strömmade till McKinney och närmast kaotisk
intresse rådde - särskilt sedan McKinney's bästa
son Zombro, 1.21,4, kom ut som treåring 1895 och
vann elva lopp.
För att klara den
efterfrågan som fanns på McKinney's tjänster
sattes hingsten i arbete från den mycket tidiga
våren fram till den mycket sena hösten.
Under denna tid
reste han med solen och uppstallades på tre
stuterier. Han tog uppåt 200 ston år efter år.
Språngavgifterna varierade från 100 dollars till
300 dollars.
I juni 1902 såldes
McKinney för 25.000 dollars till Bloomington,
Indiana, där han hade liten tillgång till bra
ston. År 1902 ingrep emellertid ödet igen:
McKinney's dotter Sweet Marie segrade sig runt
USA och var landets bästa travare. Det kastade
blickarna på McKinney och hingsten skiftade åter
ägare. Han köptes för 50.000 dollars av William
Simpson, togs till Empire State Stud i New York
State och stod där till sin död vid 30 års ålder
den 18 april 1917. Han språngavgift under denna
tid var 500 dollars.
Omständligt och
exakt har genom språngrullor kunnat noterats att
McKinney's farfarsfar, Hambletonian 10, betäckte
1.908 ston och fick 1.331 avkommor. Några
siffror som ens ligger i närheten av det
statistiskt godtagbara finns inte rörande
McKinney. Det har dock antagits att han
tillfördes mer än 2.000 ston och fick mer än
1.400 föl. I det avseendet ligger han efter
endast Peter the Great - innan artificiell
insemination öppnade slusarna för även hingstar
vars livslängd och virilitet inte kan jämföras
med Hambletonian 10:s, Peter the Great's eller
McKinney's.
I dag är 200 föl
per år ingen ovanlighet för en populär AI-hingst
i USA.
McKinney stod
alltså aldrig i Kentucky och bara i slutet av
sitt liv i ett så pass bra distrikt som New York
State. Det innebar att han inte tillfördes ston
av samma kvalitet som Axworthy och Peter the
Great - knappast heller av den klass, som
bestods Bingen.
Hans resultat som
avelshingst måste ses i den belysningen. Han
lämnade sällan avkommor med samma speediga,
tidiga biljans som kännetecknade barnen till
Axworthy, Bingen eller, ibland, Peter the Great.
Men
McKinney-avkomman ärvde andra ting från sin
fader: den utgjorde en homogen grupp travare
avseende stark konstitution, uthållighet och
kraft. Typisk var hans berömda dotter Sweet
Marie 1.15,8.
McKinney stod 158
cm över manken och var, bilden som finnas i
denna artikel gör honom icke rättvisa, en vacker
häst av "stor maskulinitet". Hans ena has var
öppen för kritik och det lär vara så att denna
has ofta uppenbarade sig på hans avkommor i en
ännu mera kritiserad form.
Zombro och San
Francisco
Bäst av
alla McKinney's söner på tävlingsbanan var
Zombro 1.21,4 (som treåring), då han med all
sannolikhet var bäst i USA i sin kull. Zombro
fick ett relativt kort liv i avlen men hann
producera sonen San Francisco f.1903.
San Francisco hade
ett tävlingsrekord på 1.19,4 och ett
rekordforsök på 1.17,5. Som femåring slutade han
trea i det med 50.000 dollars doterade American
Trotting Derby.
Han köptes av
dåtidens allt dominerande stuteri, Walnut Hall
Farm, och stod där hela sitt långa liv. Hans
avkommer kördes som ettåringar varje höst från
Kentucky till New York där de såldes på auktion
i det Madison Square Garden, som blev så
legendariskt för sina boxningsmatcher.
San Francisco var
som en äkta McKinney-häst en tuff, hård och
outslitlig travare och han lämnade hästar av
samma sort.
San Francisco
kallades "McKinney's krigshäst" - därmed
indikerande vilken fighter denne bläsige häst
med sina två vita strumpor bak var.
San Francisco
tävlade handikappad av svaga hovar. Hans väg på
banan var blodfläckad, hård, långvarig och
framgångsrik i kamp med några av alla tiders
bästa i Lady Jones, Hamburg Belle etc.
San Francisco
lämnade bl.a. Vansandt 1.15,0, Saint Frisco
1.15,7 och Lu Princeton 1.15,2. Han blev fader
till Cita Frisco, moder till Volomite. I
sammanhanget skall förstås inflikas att Roya
McKinney, en dotter till McKinney, blev moder
till Scotland.
Eftersom Scotland
och Volomite är de i dag totalt dominerande
linjebildande hingstarna har alltså
McKinney-blodet i hög grad varit med och byggt
upp traveraveln även här.
Det är som tidigare
sagits: varje s k hingstlinje består av element
från nästan varje stor travarefamilj.
Hingstlinjer existerar inte som en genetiskt
fristående enhet men däremot som praktiska
begrepp och ibland som familjer.
McKinney-blodet
finns även med i legenden Greyhound där dennes
mormor Zombrewer är en dotter till Zombro. Samma
Zombrewer är moder till Peter the Brewer.
För oss i Europa är
San Francisco's mest spektakuläre son Lu
Princeton, som stod för många segrar i Grand
Circuit i USA 1917 och 1919 då han mötte och
besegrade den fantastiska Peter the
Great-dottern Mable Trask och San
Francisco-sonen Saint Frisco i en serie lopp
kring 1.15-strecket som hör till de mest
uppmärksammade i travhistorien.
Det är också
historia att San Franciscos snabbaste son,
Vansandt, kom undan... just Mabel Trask.
Men åter till Lu
Princeton, som andvändes sparsamt i aveln (han
stod i Goshen) men dock lämnade en superb
travare i Hazleton.
Den hårdaste av dem
alla
Hazleton
föddes 1923 och var undan Peter the Great's
dotter Jeanette Speed 1.19,9.
Hazleton startade
och vann som tvååring på 1.21, men var tvåa på
1.18,0. En svår kvarka höll honom från
tävlingsbanan som treåring men han var tillbaka
som fyraåring 1927, då han segrade i elva lopp,
vann 20.000 dollars och satte världsrekord för
fyraåriga hingstar med 1.15,7 och tog ett
tredjeheatsrekord på 1.16,9.
Som femåring
segrade Hazleton i alla sina lopp och tog sitt
rekord 1.15,0. Han vann alla lopp utom ett som
sexåring då han såldes till Europa och innledde
en ny otrolig karriär.
Den europeiska
köparen av Hazleton var tysken B J Alkemade, som
betalade 15.000 dollars för den svartbrune
hingsten.
Hazleton tävlade
fram till och med 1937 i tyska och italienska
färger och gjorde alltså TRETTON SÂSONGER på
banorna i USA och Europa.
Ömsom var han
tyskägd - ömsom i italiensk träning och tävling.
Hazleton var den förste amerikanen som segrade i
Prix d'Amerique, som han vann både 1931 och 1932
- över 2600 repektive 2625 meter (han gav
fransmännen 20 meter) båda gångerna på 1.27,2
över en "omöjlig" bana. Han kördes av Otto
Dieffenbacher.
Hazleton segrade i
dåtidens jämte Prix d'Amerique värdefullaste
internationella löpningen i Europa, Graf Kalman
Hunyady Gedenkrennen i Wien på 1.23,3 över 3300
meter med 120 meter tillägg. Han segrade vidare
i Preis des Duce i Rom och i Premio Inverno i
Milano.
Hazleton hade
emellertid en rival som var honom likvärdig och
oftast övermäktig i Walter Dear, som dock hade
fördelen av att tränas/köras av suveränen
Charlie Mills.
De båda drabbade
samman 1931 på Charlottenlund i ett med
sagoskimmer omgärdat heatlopp, där Walter Dear
vann på 1.18,9 respektive 1.19,7.
Det finns en god
historia kring detta lopp. De häpna danskarna -
som då hade så många bra travare och som så
långt före Sverige - kunde bl a konstantera att
både Walter Dear och Hazleton hade extremt långa
checkremmar. En hästägare hos topptränaren Sofus
Sörensen, en äkta dansk skämtare med stor
slagfärdighet, sökte upp sin tränare och frågade
"varför har mina hästar så korta checkremmar och
de båda tyskarna så långa". Sofus Sörensen
svarade hästägaren, som var "störst" i stallet:
-Jo, det skall jag säga slaktaremästare Nielsen,
att Hazleton och Walter Dear är travare men Era
hästar är ingenting annat än kameler i skepnad
av travare.
Kameler är som
bekant passgångare. De senare fick man i gamla
tider att trava genom tung belastning på
framhovarna och ofta korta checkremmar!
Hazleton travade
alltså från två års ålder 1923 fram till 1937,
då han 16 år gammal avslutade sin fantastiska
karriär med en seger i Prix d'Angleterre.
Sedan kom kriserna
i Europa och världskriget. Hazleton fick aldrig
en chans att börja en riktig avelskarriär. En av
de allra största travarna i vår tid - en sonson
sonson till McKinney fick aldrig en chans att
förärva sin speed, vitalitet och
stålkonstitution.
Det svenska
McKinney-arvet
Belwin
1.18,8 var den av McKinney's avkommor i USA som
uppmärksammades mest i sitt hemland. Han hade
339 vinnande avkommor och var morfar till 309 i
samma kategori.
Däremot kunde
Bunter 1.17,5, Belwin's bäste son, aldrig
attrahera många ston, trots sin bevisade förmåga
att lämna 2:00-travare.
Till Sverige kom
två mycket framstående söner (moderlivsimporter)
till Bunter - Bunter Hanover och O Ké Hanover,
vilka lämnade efter sig många segrar och svenska
rekord men tyvärr inga stora saker i aveln.
Bunter Hanover är
dock den ende amerikanen från McKinney-linjen,
som skapade en egen hingstlinje.
Bunter Hanover
lämnade med Mavil den fantastiske King Bunter -
trogen i detalj i sin förärvning till de
detaljer som karakteriserade McKinney's familj.
King Bunter var
inte att räkna med som unghäst. Han kom inte
igång förrän han var fem år gammal, men därefter
tävlade han starkt, villigt och glatt tills han
föll för åldersstrecket som tolvåring. Han
saknade tidig speed men hade stålhårda ben som
inte besvärades av det faktum att King Bunter
även som åldrig tävlingstravare gick med
tåvikter. King Bunter var en spurtare av högsta
rang, en stayer men effektiv i heatlopp. Han
blev populär i aveln och har premierade söner
med i varje fall en chans att hålla
McKinney-flaggan uppe ett tag till.
Franskt i topp
Utvecklingen av den franska hingstlinjen från
McKinney är särskilt intressant, då den tycks
vara på väg att ta igen terräng under senare år.
Vi hänvisar till de hingsttablåer som gives i
denna artikel.
Till Frankrike kom
1927 en tämligen enkel sonson till McKinney vid
namn The Great McKinney 1.17,2 som i sin tur var
efter den nästan lika okände Arion McKinney.
På den tiden var
det tillåtet i Frankrike att betäcka franska
ston med amerikanska hingstar och The Great
McKinney fick chansen med ingen mindre än
Frankrikes och Europas travdrottning Uraine, tre
gånger vinnare av Prix d'Amerique och utklassade
alla amerikanska importer under 1920-talet.
Föreningen The
Great McKinney och Uraine gav i första hand
Kairos (känd i Sverige som far til superstoet
Gelionette) och i andra hand Ogaden. Endast
genom dessa två hingstar har The Great McKinney
överlevt. Det kan bero på Uraine's
suveränitet...
I varje fall utgår
från Kairos främst Hermes D 1.20, vars
svenskägde son Pluvier III vann Rooselvelt
International, Premio Europa och många andra
stora löpningar. Pluvier III är i dag
representerad av flera intressanta söner i aveln
i Norden.
En annan avkomma
til Hermes D är Nonant le Pin, som har Buffet
II, Chablis, Irish Glory och Prix
d'Amerique-vinnaren Hymour i aktuell fransk
avel. Det vore märkligt om inte något stort kom
från dessa hingstar.
Från Ogaden är Prix
d'Amerique-vinnaren Feu Follet X aktuell och det
gäller då främst Datac, sedan Hillion Brillouard
dött ung.
För linjerna till
Kairos, antigen de går över Pluvier III, Buffet
II, Hymour eller Hillion Brillouard, gäller att
de ofta lämnar travare av den mera amerikanska,
eleganta typen. Men det finns undantag - den
väldiga torgmadammen Gelinotte var ett sådant.
Svenska ston från
McKinney-stammar fanns det rätt godt om på 1930-
och 1940-talen. Bland dem märks Belwin's döttrar
Calumet Aglow (mor till Derby-vinnaren Hetty
1.20,0), Kate Hanover (mor till Caprice och
Kate, vilken senare lämnade Janeiro), Lillian
Harvey (e.Harvey Hanover e.Bunter) som blev mor
till Julienne, Krevad, etc.
Vidare skall
noteras att San Francisco lämnade Silver Crown,
som i Silver Princess hade en klassiskt vinnande
(Uppfödningsloppet) avkomma.
McKinney har alltså
spelat sin roll direkt och indirekt även i
svensk travsport. Man måste till sist fråga sig:
var det tillfälligheter som avgjorde att Peter
the Great och Axworthy skulle slå ut Bingen /
McKinney - eller hade de förhållanden till,
vilka nu facit finns, en direkt generisk
verklighetsanknytning, som obönhörligen ledde
till nedgången för vissa hästar och till uppgång
för andra?
Var det McKinney's
och hans familjs brist på tidig speed som gav
negativt utslag på prestationsvågen trots samma
familjs hårdhet, kapacitet och vilja? |