Åke Svanstedt nära dö: ”Kunde brutit nacken”

På lördag är det dags för Hambletonian Stakes, världens största travlopp där den svenska stjärnkusken Åke Svanstedt har chans att vinna – för andra året i rad. Eller två gånger på samma vecka, beroende på hur man räknar. Förra året kom han tvåa med hästen Perfect Spirit men när ettan diskvalificerades för att ha trängt sig på upploppet gick segern till Svanstedt. Med det slutgiltiga beslutet om han får behålla segern väntas först i veckan efter en lång överklagningsprocess.

– Det vore stort, framför allt att få vinna på riktigt och faktiskt vara först i mål, säger han.

I år tror han hårt på sin favorittippade 3-åring, hingsten Six Pack.

– Det är många tuffa hästar och beror en del på startspår, hamnar man längst ut bakom startbilen måste man ösa för mycket krafter i början. Men hästen känns bra och har gått bra varenda start så chanserna är goda.

Det var inte många som trodde på Six Pack. Åke Svanstedt köpte honom på 1-årsauktion för 264 000 kronor, en bra bit under snittpriset på drygt 400 000.

– Jag köpte hans halvbror nåt år innan. Den hästen upptäckte min fru Sarah och när jag kollade härstamningen såg jag att vi haft ett jättebra sto i Sverige med samma moderfamilj. Halvbrodern gick skapligt som 2-åring och hyggligt som 3-åring så då ville vi ha Six Pack också.

Hur snart fattade du att han var speciell?

– Han var fin ganska tidigt, men stor så jag försökte faktiskt sälja honom. Det kom en del och tittade men alla tyckte han var för stor och klumpig. Men så gick tiden och jag började tycka om honom.

Svanstedt är fortfarande största ägaren men Meadowlandsägaren Jeff Gural har köpt in sig och ett gäng domare från Kalmartravet har 10 procent.

Nu är Six Pack 165 centimeter hög, bred och ovanligt kraftig, men en fin trav som fixar kurvorna även på kortare banor. Svanstedt beskriver honom som extremt snäll, lätthanterlig och aldrig hingstig, men en tuffing när det är tävling.

”Det var för barnens skull”

Vi sitter i en barack utanför stallet på gården Legend Farm i New Jersey. Klockan är inte ens tio men 25 hästar är redan körda. Åke dukar fram kaffe. På väggarna hänger inramade segerbilder på hans tidigare stjärnor.

Det är i den kategorin Six Pack kommer att hamna, tror han. Med Zoogin, Gidde Palema, Torvald Palema, Sebastian K. och Resolve.

Den här morgonen har Six Pack fått vila, två pass i veckan får räcka.

– Det är lite ovanligt här, alla joggar sina hästar varenda dag så visste amerikanarna skulle de undra vad jag håller på med. Men vi tränar rätt tufft så då tycker jag att han kan få ta det lugnt emellan.

Gården har specialanpassats med en tungsprungen rakbana där hästarna får jobba hårt utan att behöva gå så fort, precis som Svanstedt vill ha den.

Han är inne på femte året som tränare i USA och säsongen har börjat bättre än någonsin. För några veckor sedan slog han dubbla världsrekord, på samma dag. Först med Six Pack och sedan stoet Plunge Blue Chip – som till och med var snabbare än Six Pack och därmed världens snabbaste 3-åring. Målet i år var att slå sitt svenska rekord och köra in mer än 48 miljoner kronor. Men redan nu inser han att det inte blir nån match när kronan är så svag mot dollarn och han redan är uppe i drygt 12 miljoner fastän säsongen bara har börjat.

Egentligen var det i Florida som Åke, Sarah och sönerna Erik, 7, och Jonas, 5, skulle bo. Gården i New Jersey var bara tänkt för några sommarmånader och tävlingssäsongen. Men när Erik började skolan förra året bestämde de sig för att vara kvar.

Åke på The Meadowlands den 14 Juli. Foto: Lisa photo

Stort misstag, enligt Svanstedt.

– Det var ju så kallt. Snö, regn eller blåst och den tuffaste vintern på jättelänge.

Ångrade du dig?

– Ja. Men det var för barnens skull. En del säger att de kan byta skola och en del säger att de skulle komma på efterkälke eftersom de är så långsamma i Florida jämfört med New Jersey.

När det var som värst var det inte längre roligt att gå upp på mornarna. Den tillfälliga lösningen var att bygga en bastu. Men i vinter blir det Florida igen, åtminstone på deltid med de nya unghästarna.

– Om barnen ska gå i skolan här får jag och Sarah turas om. Hon kör ju också hästar varje dag, men vi har inte bestämt exakt hur vi gör.

Hur går det med barnens hästintresse? Ni köpt en miniatyrhäst till dem?

– Dåligt. Men det var samma med de äldre sönerna Anders och Rickard, ingen brydde sig, men nu är båda tränare. Äldsta sonen var helt ointresserad men uppenbarligen iakttog han för en dag såg han V75 när Ina Scott var med och frågade ”varför har hon inte en pinne på halsen när hon springer så snett med huvudet?” Han var typ 7 år och jag bara ”vad säger du?”.

– Miniatyrhästen? De red lite och körde nångång, sen blev den sällskapshäst åt en märr som kände sig ensam så de bor i samma box nu.

Följer barnen med på tävlingar?

– Jo, men bara för att det finns hoppborg. De har ingen aning om jag vinner eller kommer sist.

Svanstedt om hårda piskandet

När Plunge Blue Chip slog världsrekordet gjorde hon det barfota. Till och med Åke blev förvånad hur snabbt hon plötsligt sprang.

Hur reagerar amerikanerna på barfotagrejen?

– De tycker väl att jag är lite tokig, men säger inte så mycket. Det är nån mer häst som går utan skor, men det är inte vanligt och få banor där det funkar för att det är så hårt material.

En sak till skiljer honom från amerikanerna, säger han:

– Det här skulle jag aldrig nånsin säga till en amerikansk tidning, men amerikanerna tänker inte taktiskt. De kör allt de kan redan i försöken. Förra året med Perfect Spirit behövde jag bara slå en häst av tio. Jag försöker spara på krafterna och inte tömma hästen, men de tänker inte så.

Samtidigt har Svanstedt anammat mycket av den amerikanska stilen. Som att samarbeta och släppa fram favoriten – vilket har förbättrat relationen med de andra kuskarna.

– De är schysta så det är inga problem, jag är nog accepterad nu. Nu känner man ju alla, har lite kontakt utanför banan och en del partaj.

– Men man måste köra som de gör. Har man en favorit har man fördel, men sen kommer lopp som Hambletonian då alla bara vill vinna för att det är så mycket pengar. Även för tvåan och trean, så alla bevakar sin position.

Förra året blev det debatt kring hur mycket du använde spöet.

– Bland svenskar ja. Ingen här reagerade.

Var det jobbigt?

– Ja, men de kan ju inte reglerna. Det klart jag var hård mot hästen – det var en hård upploppsstrid, Hambletonian och man vill vinna. Men jag gjorde ingenting emot reglerna.

På Meadowlands i New Jersey är det tillåtet att ha tömmarna i en hand när man driver till skillnad från andra delstater. Men enligt Svanstedt önskar han att reglerna ändras.

– Speciellt under Hambletonian med så många internationella besökare. Det vore inte fel om de kunde ha hårdare regler, åtminstone den helgen. Kommer du från Europa tycker du att det ser hemskt ut.

När du ser filmen från förra året – ser det hemskt ut?

– Ja, det gör det. Men det är likadant på alla lopp här, på passgångarlopp slår alla kuskar så där. De hästarna får veta att de lever! De börjar ju inte galoppera heller som travare om man kräver för mycket.

Six Pack vinner Stanley Dancer på nya världsrekordet 1.08,4a/1609m.

”Då blir han avelshingst”

Många hoppas på Svanstedt och Six Pack i Elitloppet. Men det är inte troligt, säger han. Anledningen: För mycket pengar i den amerikanska aveln.

– Går Six Pack jättebra hela året är det ingen tvekan – då blir han avelshingst – för går han sämre sen tappar han i värde. Men är han halvdan kanske man fortsätter tävla och hoppas på bättre utveckling när han är 4-5. Så det skulle vara om han går dåligt, och mycket äldre.

Prix d'Amérique då? Enda storloppet du inte vunnit, hur viktigt att få bocka av?

– Inte viktigt! Det är inte min årstid. Jag tävlar på sommaren så hästarna får vila på vintern. Med Six Pack? Njaa, även om vi skulle fortsätta tävla är det för många lopp här med mycket pengar för att det skulle vara värt att åka dit.

Vi har gått ut i stallet. Six Pack kommer fram så fort boxdörren öppnas, lägger keligt upp mulen på axeln och blåser luft i ens nacke. I gången står 2-åringen som Svanstedt hoppas på till nästa år: Personal Paradis. 2,3 miljoner kronors-hästen som blev hans dyraste på auktionen i höstas. Och mittemot: Världens snabbaste 3-åring, Plunge Blue Chip. Hon har också chans nästa lördag i Hambletonian Oaks men där är konkurrensen hårdare.

Har du några mål du måste uppnå innan du slutar?

– Nej, så tänker jag inte. Stig H Johansson som var så framgångsrik slutade när han fyllde 60, det tyckte jag var olyckligt för han var så duktig. Sen har vi Olle Goop som är ännu äldre och fortfarande kör, inte så ofta men han vinner ju ibland. Folk säger att man ska sluta när man är på topp, men varför måste man det? När det fortfarande är kul.

”Hade kunnat bryta nacken”

Det har bara gått en vecka sedan Svanstedt fick det fruktansvärda beskedet att hans vän sedan 30 år tillbaka, travprofilen och uppfödaren John-Erik ”Goya” Magnusson, gått bort i en olycka på sin gård i Kentucky. Han hade klämts ihjäl mellan en traktor och en vagn.

För Svanstedt blev det en tankeställare.

– Han ville alltid klara allting själv. Han var en sån som körde in allt hö på egen hand, alltid jobbade hårt och kanske kunde bli lite vårdslös. Man måste vara försiktig jämt.

Det är så vi kommer in på hans egen olycka som han tidigare inte berättat om. Det var under en träning i höstas med passgångaren White Bliss, den helvita ”sagohästen” som den kallades när Sebastian K-ägaren Tristan Sjöberg-Knutsson köpte honom för 1,5 miljoner kronor – för att hans mamma ville ha en vit häst.

White Bliss såg något på banan och kastade sig i panik. Men eftersom han bar hobbles, en sele som i USA används för att binda samman hästens ben så den inte ska galoppera, tog det tvärstopp.

– Hobblesen låste honom så han drogs tillbaka och landade med frambenen under kroppen. Han hamnade på nacken och snurrade runt in i vagnen och jag flög mellan hans bakben. Det gick så fort att vi hade kunnat bryta nacken båda två, säger Svanstedt.

– Kan man se stjärnor så gjorde jag det. Jag svimmade inte, men slog mig som fasen. Jag hängde på staketet och tänkte bara ”jag får inte svimma”.

Två ambulanser kom men då hade Svanstedt piggnat till så pass att han inte behövde följa med.

Men nånting hade hänt med nacken.

– I början gjorde det ont runt hela halsen. Det kändes som att någon dragit åt ett rep jättehårt, säger han och visar med händerna.

Flera månader senare syns fortfarande märken på benen och värken i nacken och axlarna gör det svårt att vrida huvudet bakåt. Men den stora förändringen är mental.

– Det kändes inte bra, jag blev skraj och har inte kört något passgångslopp sedan dess. Det kommer jag inte göra heller. Jag blev rädd eftersom de sitter i hobblarna och det är otroligt hur lätt något kan hända.